Medveten
Jupp, under den här veckan har jag lyckats bli så otroligt medveten om arbetet bakom dansen. Alltså då menar jag att det är först den här veckan som allt man ska tänka på, äntligen fått plats i mitt huvud under en och samma övning. Förstår ni åtminstone lite hur jag menar? Jag är lite trött just nu, så det skulle absolut inte förvånda mig om någonting jag skriver nu är helt oläsligt.
Vad jag försöker säga är att jag har under den här veckan kunnat gått framåt mentalt i mitt dansande. Vilket absolut bara är plus såklart. ^^
Imorgon har jag terminens andra prov; Naturkunskap. Vi får se hur det kommer att gå. Jag känner att jag har pluggat så himla mycket på det just nu. Jag har förmodligen läst igenom de två kapitlen tre-fyra gånger och gjort alla instuderingsfrågorna två gånger. Så om jag kommer hem imorgon och säger att det har gått dåligt, så betyder det verkligen inte att jag inte pluggat nog, utan i sådant fall betyder det att jag bara inte förstår mig på naturkunskap... xD
Såg precis på Grey's Anatomy på femman, det var nämligen säsongspremiär ikväll. =) Drama is all I can say.
However I do love drama, and especially this show. ^^
Speaking of drama, I think I would actually win an award for being such a drama queen, or atleast I know there are many people out there that would like to give me the gold. But I'm not sure if I honsetly would accept it though. I mean I know I can be such a drama queen when I want, however I'm far from being the ultimate one.
Yeah, some days I'm being more drama queen than others, but that has to do with my mood as well...
Michelle ♥
Vad jag försöker säga är att jag har under den här veckan kunnat gått framåt mentalt i mitt dansande. Vilket absolut bara är plus såklart. ^^
Imorgon har jag terminens andra prov; Naturkunskap. Vi får se hur det kommer att gå. Jag känner att jag har pluggat så himla mycket på det just nu. Jag har förmodligen läst igenom de två kapitlen tre-fyra gånger och gjort alla instuderingsfrågorna två gånger. Så om jag kommer hem imorgon och säger att det har gått dåligt, så betyder det verkligen inte att jag inte pluggat nog, utan i sådant fall betyder det att jag bara inte förstår mig på naturkunskap... xD
Såg precis på Grey's Anatomy på femman, det var nämligen säsongspremiär ikväll. =) Drama is all I can say.
However I do love drama, and especially this show. ^^
Speaking of drama, I think I would actually win an award for being such a drama queen, or atleast I know there are many people out there that would like to give me the gold. But I'm not sure if I honsetly would accept it though. I mean I know I can be such a drama queen when I want, however I'm far from being the ultimate one.
Yeah, some days I'm being more drama queen than others, but that has to do with my mood as well...
Michelle ♥
Oupsi
Så jag hade verkligen planerat att plugga mycket den här helgen. Jag hade tänkt och använda hela söndagen till att plugga inför Naturkunskapsprovet på torsdag och räkna ikapp på matten. Självklart skulle jag då glömma alla böcker i skolan...(!) Jag visste att jag hade glömt dem från i fredags, och tänkte då såklart att jag får ta hem dem på lördagen, eftersom vi ändå kommer att vara där då också. Men, nej...Jag kom inte på det förens jag och Sara kom fram till Slussen att jag hade glömt böckerna igen. Det komiska var att även Sara hade glömt sina böcker...Oupsi! Hehe
Så vad har jag då gjort under hela denna härliga och pluggfria dag?
Jo mina vänner, Michelle har städat. ^^ Jag dammsög i princip hela nedervåningen och städade undan en massa skit, så som mina systrars leksaker(!) =P Och tro mig det är inte lite leksaker dem prinsessorna äger...Sedan så har jag också suttit och kollat klart hela säsong 3 av The Hills. Med andra ord så har jag agerat "hemmafru" och soffpotatis på en och samma söndag; exactly how it should be! ;)
Fr vänster; Whitney Port, Lauren Conrad, Audrina Patridge, Heidi Montag (idag Heidi Pratt)
Today under just a brief second, I thought I would fall back into my 'bad tracks' again. Luckily I didn't. I don't know how I managed, but somehow I did, And I'm happy. It really is hard to stick to the rehab-program sometimes, and I can now, sort of understand how an alcoholic feel sometimes or a drug addict. It is really hard to stay 'clean' or however you want to put it.
Michelle ♥
Så vad har jag då gjort under hela denna härliga och pluggfria dag?
Jo mina vänner, Michelle har städat. ^^ Jag dammsög i princip hela nedervåningen och städade undan en massa skit, så som mina systrars leksaker(!) =P Och tro mig det är inte lite leksaker dem prinsessorna äger...Sedan så har jag också suttit och kollat klart hela säsong 3 av The Hills. Med andra ord så har jag agerat "hemmafru" och soffpotatis på en och samma söndag; exactly how it should be! ;)
Fr vänster; Whitney Port, Lauren Conrad, Audrina Patridge, Heidi Montag (idag Heidi Pratt)
Today under just a brief second, I thought I would fall back into my 'bad tracks' again. Luckily I didn't. I don't know how I managed, but somehow I did, And I'm happy. It really is hard to stick to the rehab-program sometimes, and I can now, sort of understand how an alcoholic feel sometimes or a drug addict. It is really hard to stay 'clean' or however you want to put it.
Michelle ♥
You gotta love it!
Säga vad man vill om kladdkaka (att det är onyttigt och innehåller inget annat än fett) men den är så otroligt gooooodddd!!! Punkt slut. ^^
Yes det var någonting som vi tjejer kom fram till idag, eller rättare sagt konstaterade. ;)
Finns det ens någon som kan säga att hon/han inte gillar kladdkaka? Oh god säger jag då, personen i fråga kommer då att ändra sin åsikt när den väl har smakat en god och perfekt kladdkaka. Jag kan till och med sätta pengar på att personen kommer att ändra sig. Vem det nu än var som gjorde kladdkakan i första taget var ett geni, om den bara visste hur folk är beroende av den, fast på ett bra sätt förstås. (a) Once in a while you just gotta have some kladdkaka, it's a shame that there are no english name for kladdkakan, and it is an AWFUL AND TERRIBLE PROBLEM that outside sweden, kladdkakan doesn't even really exist!
You really just gotta love it!
Vet att det är lite oväntat av mig att helt plötsligt skriva om kladdkaka, men så är det. Dagens ämne i mitt liv var kladdkaka. Självklart delar jag då av mina tankar med er.
Apropå ingenting, jag sitter och äter på säsongens godaste vindruvor just nu. ^^
Michelle ♥
Yes det var någonting som vi tjejer kom fram till idag, eller rättare sagt konstaterade. ;)
Finns det ens någon som kan säga att hon/han inte gillar kladdkaka? Oh god säger jag då, personen i fråga kommer då att ändra sin åsikt när den väl har smakat en god och perfekt kladdkaka. Jag kan till och med sätta pengar på att personen kommer att ändra sig. Vem det nu än var som gjorde kladdkakan i första taget var ett geni, om den bara visste hur folk är beroende av den, fast på ett bra sätt förstås. (a) Once in a while you just gotta have some kladdkaka, it's a shame that there are no english name for kladdkakan, and it is an AWFUL AND TERRIBLE PROBLEM that outside sweden, kladdkakan doesn't even really exist!
You really just gotta love it!
Vet att det är lite oväntat av mig att helt plötsligt skriva om kladdkaka, men så är det. Dagens ämne i mitt liv var kladdkaka. Självklart delar jag då av mina tankar med er.
Apropå ingenting, jag sitter och äter på säsongens godaste vindruvor just nu. ^^
Michelle ♥
Take a breath
Nu var det ett tag sedan jag hann slänga in ett inlägg om hur livet är nuförtiden, men så tror jag att ni förstått utifrån mina tidigare varningar, att jag har ägnat i princip all min lediga tid hemma åt att plugga. Jodå, och nog har jag fått mycket gjort under den här veckan av bloggtorka. Jag spenderade tre hela kvällar åt att bara skriva en uppsats på kinesiska, som skulle in på onsdagen. Som tur var så hann jag precis bli klar på tisdagskvällen vid elva-tiden ungefär. Jag har även pluggat otroligt mycket matte, för att plugga ikapp, då vår matte lärare pratar bort hela lektionen med en massa genomgångar. Och igår kväll ägnade jag åt naturkunskap, och tvingade mig själv att bli klar med alla 20 frågor innnan jag får göra något annat. Haha, men det var nog en väldigt bra trigger, för jag blev klar med frågorna precis till nio, då Grey's Anatomy gick på TV. Självklart belönade jag mig själv med lite TV-tid för första gången på hela veckan. ^^
Kanal 5 visade ett dubbelavsnitt av förra säsongens två sista avsnitt, premiären är nästa onsdag. =D
Här är Izzie (Katherine Heigl) och Alex (Justin Chambers) efter Izzies operation.
Ikväll däremot så har jag äntligen tid över för annat än plugg. Det blir som att man helt plötsligt kan ta ett djupt andetag och slappna av. Visserligen så har jag ett NO-prov och Matte-prov inom loppet av ungefär tio dagar, men just ikväll har jag bestämt mig för att inte tänka på det just nu. Imorgon ska jag försöka utnyttja tiden väl och förmodligen hinner jag och Simon skriva klart vår engelska uppgift: Fictious Interview och till och med lämna in den på måndag...Någonting att satsa på i alla fall. Det skulle egentligen vara oerhört skönt att bli klar med den, för då återstår bara Nationella proven i Engelska B i november. Men jag undrar om jag inte vill få lite extra uppgifter av engelska läraren för att själva grammatiken och sådant inte ska börja rosta.
Som ni ser så har jag fortfarande mycket plugg framför mig, vilket betyder att jag förmodligen kommer att fortsätta ha en s.k bloggtorka nästa vecka också. Men självklart uppdaterar jag er så fort jag får tid över.
Jag menar, jag bloggar ju inte bara för läsarens skull. In fact jag tror inte ens att jag egenltigen tänker så himla mycket på att blogga för läsare. Utan anledningen till att jag ens började blogga var för att få ut mina tankar och åsikter om livet och andra frågeställningar som kommer med livet. Självklart så bloggar jag då om mitt liv och om hur det går med mitt livs misstagar och framgångar.
Jag kan berätta för er att det går otroligt bra med min rehab. Jag känner mig starkare och säkrare med den för i princip varje dag som går, och jag har inga planer på att inte fortsätta med den. Självklart har jag dagar då jag bara vill skita i den, men så lyckas jag alltid på något sätt att get back on track igen.
Min hälsena då, den fortsätter att vara envis och blir varken bättre eller sämre. Utan den kan däremot göra jätte ont en dag och den ena mindre ont, men de små förändringarna är endast temporära, och smärtan i min hälsena faller alltid tillbaka till den 'ursprungliga'. Frustrerande, det är det rätta ordet.
Jag skrev tidigare om en vänskap som det knakade i fogarna om. Om att vi typ pratar med varandra men ändå inte. Jag är glad att jag idag kan säga att vänskapen är räddad. Min vän och jag vi pratar definitivt med varandra igen, och vi har verkligen kunnat rensat luften och delat av tankar mellan oss. Jo visst, vi bråkade om det till och med, när vi skulle 'rensa luften'. Vi kankse inte skrek på varandra, men vi var irriterade, det kunde man höra. I vilket fall som helst så var det otroligt skönt att kunna prata ut om så mycket saker. Att jag nu vet, att min vän vet exakt hur jag kände och känner om allt som har hänt vår vänskap.
Jag tror inte jag skulle ha klarat av att förlora en till vän inom så kort tid...
Som jag sa, vänskapne är räddad, och jag känner någonstans att den är starkare än någonsin just nu. Men det kan ju också bara vara jag...
Michelle ♥
Kanal 5 visade ett dubbelavsnitt av förra säsongens två sista avsnitt, premiären är nästa onsdag. =D
Här är Izzie (Katherine Heigl) och Alex (Justin Chambers) efter Izzies operation.
Ikväll däremot så har jag äntligen tid över för annat än plugg. Det blir som att man helt plötsligt kan ta ett djupt andetag och slappna av. Visserligen så har jag ett NO-prov och Matte-prov inom loppet av ungefär tio dagar, men just ikväll har jag bestämt mig för att inte tänka på det just nu. Imorgon ska jag försöka utnyttja tiden väl och förmodligen hinner jag och Simon skriva klart vår engelska uppgift: Fictious Interview och till och med lämna in den på måndag...Någonting att satsa på i alla fall. Det skulle egentligen vara oerhört skönt att bli klar med den, för då återstår bara Nationella proven i Engelska B i november. Men jag undrar om jag inte vill få lite extra uppgifter av engelska läraren för att själva grammatiken och sådant inte ska börja rosta.
Som ni ser så har jag fortfarande mycket plugg framför mig, vilket betyder att jag förmodligen kommer att fortsätta ha en s.k bloggtorka nästa vecka också. Men självklart uppdaterar jag er så fort jag får tid över.
Jag menar, jag bloggar ju inte bara för läsarens skull. In fact jag tror inte ens att jag egenltigen tänker så himla mycket på att blogga för läsare. Utan anledningen till att jag ens började blogga var för att få ut mina tankar och åsikter om livet och andra frågeställningar som kommer med livet. Självklart så bloggar jag då om mitt liv och om hur det går med mitt livs misstagar och framgångar.
Jag kan berätta för er att det går otroligt bra med min rehab. Jag känner mig starkare och säkrare med den för i princip varje dag som går, och jag har inga planer på att inte fortsätta med den. Självklart har jag dagar då jag bara vill skita i den, men så lyckas jag alltid på något sätt att get back on track igen.
Min hälsena då, den fortsätter att vara envis och blir varken bättre eller sämre. Utan den kan däremot göra jätte ont en dag och den ena mindre ont, men de små förändringarna är endast temporära, och smärtan i min hälsena faller alltid tillbaka till den 'ursprungliga'. Frustrerande, det är det rätta ordet.
Jag skrev tidigare om en vänskap som det knakade i fogarna om. Om att vi typ pratar med varandra men ändå inte. Jag är glad att jag idag kan säga att vänskapen är räddad. Min vän och jag vi pratar definitivt med varandra igen, och vi har verkligen kunnat rensat luften och delat av tankar mellan oss. Jo visst, vi bråkade om det till och med, när vi skulle 'rensa luften'. Vi kankse inte skrek på varandra, men vi var irriterade, det kunde man höra. I vilket fall som helst så var det otroligt skönt att kunna prata ut om så mycket saker. Att jag nu vet, att min vän vet exakt hur jag kände och känner om allt som har hänt vår vänskap.
Jag tror inte jag skulle ha klarat av att förlora en till vän inom så kort tid...
Som jag sa, vänskapne är räddad, och jag känner någonstans att den är starkare än någonsin just nu. Men det kan ju också bara vara jag...
Michelle ♥
Slow down a little with tears
Igår hade jag en väldigt skön och lugn lördag. Eftermiddagen tillbringades hemma hos min mormor och morfar, där jag även åt middag (som jag nästan alltid gör på lördagar). Jag satt och kollade på MTV's Video Musick Awards och slog även upp matte boken för att räkna några tal. Bara för att ha nånting att göra. Haha, så jag tror faktiskt att jag räknade ungefär fem tal eller nåt.
Eftermiddagen kände jag och min syster Shelly att vi hellre åkte hem istället för att sitta där och inte ha så mycket mer och göra. (Vi hade ju redan vart där hela dagen) Så vi åkte hem för att ha en tjejkväll helt enkelt.
Jag har kanske aldrig nämnt att vi har ett äppelträd här hemma på trädgården, och att runt sensommaren/tidig höst så har vi jätte mycket äpplen.
I alla fall på grund av att vi har så många äpplen så bestämde vi oss för att baka äpplepaj till de två filmerna som vi planerat att titta på. Måste få säga att min äppelpaj var himmelskt, speciellt till sura äpplen som vi sötat till med kanel och lite socker. ^^
De två filmerna som vi såg var The Notebook och A Walk To Remember. Änligen så har jag sett The Notebook som alla mina vänner tjatat på om att jag måste se den, och jag är glad att dem gjorde det. För den var verkligen braaaa. Touching, sad and inspiring. So sweet and sour at the same time. Kunde såklart inte hjälpa att tårarna rann lite stillsamt under filmens gång.
Ryan Gosling and Rachel McAdams, I guess we all remember this passionate scene.
A Walk To Remember var också en film som berörde och var tårfylld. Om ni inte sett den tidigare, gå och gör det! Självklart om ni inte är så mycket för kärlekstragedier så kan ni ju skippa det. However somehow I have a feeling that if you liked The Notebook, you will like A Walk To Remember.
Mandy Moore and Shane West, this scene is so peaceful.
Idag blir det en dag där jag måste, notera måste, göra min matte och kinesiska-läxa. Dessutom så måste jag också tvätta alla mina danskläder och laga lunch.(?) Jag ska se om jag hinner göra lite stabiliseringsövningar innan kvällen slår till också.
My rehab work is all good. I have a strong feeling that I soon can call myself as 'normal' again. (Well, what is normal?) Anyways, what I mean is that I think that within a short period I will be as cured as I possibly can. You know like an drug-addict or an alcoholic, they can never be 100% sure that they won't do drugs or drink again. So is the case for me as well. I can never be completely sure that I won't make a mistake and fall back, but at least now I know what to do, to get better. And I'm sure that my friends will look after me, when I can't.
Yesterday we had Saturday-class with László, which mean that we had pas de deux-class as well. It all went pretty good. When I'm taking class for László, I never feel my injure. It is strange, I think that I'm working in a different way during his classes. So I was happy of course. I felt so free and strong, and I could really push myself to do things I usually don't do at my weekdays-classes with Josephine.
The pas de deux part of the class with László was also very good. My partner and I are getting tighter and steadier for every time. Which means that we can do double pirouettes pretty much all the time, and all those hard jumps-lifts are getting better and better. Especially our grand jéte lift. He is practically carrying me over the room...
This is a grand jéte, and a grand jéte lift is when the guy lifts you up in this jump and walk with you. So you travels a lot further over the stage, and hopefully you are timed with each other and he can in that way lift you up with straight arms.
Michelle ♥
Eftermiddagen kände jag och min syster Shelly att vi hellre åkte hem istället för att sitta där och inte ha så mycket mer och göra. (Vi hade ju redan vart där hela dagen) Så vi åkte hem för att ha en tjejkväll helt enkelt.
Jag har kanske aldrig nämnt att vi har ett äppelträd här hemma på trädgården, och att runt sensommaren/tidig höst så har vi jätte mycket äpplen.
I alla fall på grund av att vi har så många äpplen så bestämde vi oss för att baka äpplepaj till de två filmerna som vi planerat att titta på. Måste få säga att min äppelpaj var himmelskt, speciellt till sura äpplen som vi sötat till med kanel och lite socker. ^^
De två filmerna som vi såg var The Notebook och A Walk To Remember. Änligen så har jag sett The Notebook som alla mina vänner tjatat på om att jag måste se den, och jag är glad att dem gjorde det. För den var verkligen braaaa. Touching, sad and inspiring. So sweet and sour at the same time. Kunde såklart inte hjälpa att tårarna rann lite stillsamt under filmens gång.
Ryan Gosling and Rachel McAdams, I guess we all remember this passionate scene.
A Walk To Remember var också en film som berörde och var tårfylld. Om ni inte sett den tidigare, gå och gör det! Självklart om ni inte är så mycket för kärlekstragedier så kan ni ju skippa det. However somehow I have a feeling that if you liked The Notebook, you will like A Walk To Remember.
Mandy Moore and Shane West, this scene is so peaceful.
Idag blir det en dag där jag måste, notera måste, göra min matte och kinesiska-läxa. Dessutom så måste jag också tvätta alla mina danskläder och laga lunch.(?) Jag ska se om jag hinner göra lite stabiliseringsövningar innan kvällen slår till också.
My rehab work is all good. I have a strong feeling that I soon can call myself as 'normal' again. (Well, what is normal?) Anyways, what I mean is that I think that within a short period I will be as cured as I possibly can. You know like an drug-addict or an alcoholic, they can never be 100% sure that they won't do drugs or drink again. So is the case for me as well. I can never be completely sure that I won't make a mistake and fall back, but at least now I know what to do, to get better. And I'm sure that my friends will look after me, when I can't.
Yesterday we had Saturday-class with László, which mean that we had pas de deux-class as well. It all went pretty good. When I'm taking class for László, I never feel my injure. It is strange, I think that I'm working in a different way during his classes. So I was happy of course. I felt so free and strong, and I could really push myself to do things I usually don't do at my weekdays-classes with Josephine.
The pas de deux part of the class with László was also very good. My partner and I are getting tighter and steadier for every time. Which means that we can do double pirouettes pretty much all the time, and all those hard jumps-lifts are getting better and better. Especially our grand jéte lift. He is practically carrying me over the room...
This is a grand jéte, and a grand jéte lift is when the guy lifts you up in this jump and walk with you. So you travels a lot further over the stage, and hopefully you are timed with each other and he can in that way lift you up with straight arms.
Michelle ♥
Varför
You know my kind of mood from yesterday, when I was all sad and frustrated? Yeah, unfortunately I'm still stuck in this kind of feeling. And yep, you're right it is still the same damn thing that is bothering me. In case you still don't know what I am talking about, then I'm juts gonna say Achilles tendon. Hopefully you all know what is going on now. Anyways, I just wanted to let you guys know that I am not feeling any better than yesterday, in fact I am afraid that today was even worse...
I couldn't even do a proper class today, and to spice it up a lilttle I went to see the orthopedist before Maths-class and that man didn't say anything that made sense at all. After that useless appointment with him I felt that I could just have had a longer lunch instead of be in a hurry all the time, just to make it in time to go and see him and the school nurse. AGH!!! Why does this kind of curse has to happen to me!!?? whywhywhy... =( =( =(
Ugh! I'm so fucking tired of it!!!! (excuse my language)
Ironiskt nästan att jag hittade den här bilden.
Känner att ljuset symboliserar hoppet och ögat för hur trött jag är på livet.
En annan sak som jag just nu också går runt och ställer frågan varför är om en vänskap som det kanske knakar i fogarna om. Jag har seriöst ingen aning om vad som kommer att hända just nu. Min vän och jag, vi två kommer otroligt bra överens när vi gör det och när vi inte gör det, well det slutar oftast med att vi knappt pratar med varandra längre. Nu är vi nånstans där vi typ men ändå inte pratar med varandra. Allt är bara så komlpicerat och sjukt just nu...Men en sak vet jag säkert, och det är att jag saknar min kompis oerhört mycket. Jag saknar dig vännen.
Michelle ♥
I couldn't even do a proper class today, and to spice it up a lilttle I went to see the orthopedist before Maths-class and that man didn't say anything that made sense at all. After that useless appointment with him I felt that I could just have had a longer lunch instead of be in a hurry all the time, just to make it in time to go and see him and the school nurse. AGH!!! Why does this kind of curse has to happen to me!!?? whywhywhy... =( =( =(
Ugh! I'm so fucking tired of it!!!! (excuse my language)
Ironiskt nästan att jag hittade den här bilden.
Känner att ljuset symboliserar hoppet och ögat för hur trött jag är på livet.
En annan sak som jag just nu också går runt och ställer frågan varför är om en vänskap som det kanske knakar i fogarna om. Jag har seriöst ingen aning om vad som kommer att hända just nu. Min vän och jag, vi två kommer otroligt bra överens när vi gör det och när vi inte gör det, well det slutar oftast med att vi knappt pratar med varandra längre. Nu är vi nånstans där vi typ men ändå inte pratar med varandra. Allt är bara så komlpicerat och sjukt just nu...Men en sak vet jag säkert, och det är att jag saknar min kompis oerhört mycket. Jag saknar dig vännen.
Michelle ♥
24 h
You know this kind of 'lyckorus' you get when something good happens to you, that was what I had for about 24 hours and after that finito...I really thought that my life for once was okay, apperantly not. Of course when one of my three tough things in life goes the way I want, the other things has to go to hell. Agh! I'm just so furious at this. Especially when it is something that I can't do anything about.
I have said it before and I'm gonna say it again. I'm so damn tired of this, and when I'm put in this kind of situation, I really wonder if this is right for me. So 24 hours of my own defination of happiness was all I got. Just imagine yourself just settled down with a kladdkaka but you are only allowed to take one bite of it. How would that feel like?
That is kind of how I relate to it; I just got to taste the happiness and then someone took it away from me.
Sort of annoying and unsatifying huh?
-Tell me about it!
Today our entire school went to the Royal Opera house and saw Swan Lake.
However it wasn't a show, just on of their last rehearsals before the premiere. I thought it was really good apart from the fact that Nadja Sellrup (the ballerina who did the swan) marked a lot of her steps, that was pretty unprofessional of her. I mean when it's a rehearsal with an audience, then you will have to do it fullout, no exceptions.
It was rather funny though, during one of the breaks I saw four teachers from our school discussing 'the scandal' of Nadja's. You could really see how the teachers were not happy about it, the were shaking their heads, waving their arms and stood in a little circle and had those faces of frustation. Haha xD
Michelle ♥
I have said it before and I'm gonna say it again. I'm so damn tired of this, and when I'm put in this kind of situation, I really wonder if this is right for me. So 24 hours of my own defination of happiness was all I got. Just imagine yourself just settled down with a kladdkaka but you are only allowed to take one bite of it. How would that feel like?
That is kind of how I relate to it; I just got to taste the happiness and then someone took it away from me.
Sort of annoying and unsatifying huh?
-Tell me about it!
Today our entire school went to the Royal Opera house and saw Swan Lake.
However it wasn't a show, just on of their last rehearsals before the premiere. I thought it was really good apart from the fact that Nadja Sellrup (the ballerina who did the swan) marked a lot of her steps, that was pretty unprofessional of her. I mean when it's a rehearsal with an audience, then you will have to do it fullout, no exceptions.
It was rather funny though, during one of the breaks I saw four teachers from our school discussing 'the scandal' of Nadja's. You could really see how the teachers were not happy about it, the were shaking their heads, waving their arms and stood in a little circle and had those faces of frustation. Haha xD
Michelle ♥
When good news takes over
OMG! Right now I think that I would probably be one of the most relieved person in the school right now. I just find out today that my rehab is working, I'm changing right now, and I couldn't be possibly happier (of my own definition of happiness) This is really sort of chocking, I guess the right word would be. I thought that the first results of my rehab would be something completely else, obviously not. However I'm not complaining, this is exactly what I need. Something going the 'right way';going upwards. =D
When I found out today I was literally screaming it out loud for all my friends in the hallway. We were all on our way to Maths-class and I ran into some of my closest friends and I just had to tell them right away. Hehe, they were all taken by surprise when I said, and I mean I do understand them. Imagine one of your friends just running into you and tell you something that could have been taken all out of the blue... =P
So I guess that is what I kind of did. Just told them something like it was nothing, but yet you could hear the excitement in my voice. ^^
Today at repertory-class we did Giselle and finally finished the very first part of the dance. After about an hour of rehearsing, I got kind of sick of it, or actually pretty much everyone of us got sick of it. It is sad when you think of it. I mean we are suppose to be 'the leading and most professional dance students in Sweden' and yet we get sick of the one thing we truly loves; dancing...Haha, you do get my point of thinking do you?
Anyways, I didn't just got sick of it out of nowhere, actually my Achilles tendon started to hurt so badly during the class. So that was basically the reason of me not wanting to do it anymore.
But anyways Giselle is a very beautiful ballet, I wish I would have the chance to at least watch it live. I don't know about actually particiapting in it, that kind of a dream seems to be a bit too far away...
Pas de deux-class went good as well, I feel that I'm getting back into my pdd-shape again, which is only good. Because pdd is really a fun class, and you learn so much during those classes. What is making it a bit extra fun is the fact that my currently partner is the best pdd-partner in my class and he is also a very good friend of mine, so we also enjoy 'working' with each other.
Michelle ♥
When I found out today I was literally screaming it out loud for all my friends in the hallway. We were all on our way to Maths-class and I ran into some of my closest friends and I just had to tell them right away. Hehe, they were all taken by surprise when I said, and I mean I do understand them. Imagine one of your friends just running into you and tell you something that could have been taken all out of the blue... =P
So I guess that is what I kind of did. Just told them something like it was nothing, but yet you could hear the excitement in my voice. ^^
Today at repertory-class we did Giselle and finally finished the very first part of the dance. After about an hour of rehearsing, I got kind of sick of it, or actually pretty much everyone of us got sick of it. It is sad when you think of it. I mean we are suppose to be 'the leading and most professional dance students in Sweden' and yet we get sick of the one thing we truly loves; dancing...Haha, you do get my point of thinking do you?
Anyways, I didn't just got sick of it out of nowhere, actually my Achilles tendon started to hurt so badly during the class. So that was basically the reason of me not wanting to do it anymore.
But anyways Giselle is a very beautiful ballet, I wish I would have the chance to at least watch it live. I don't know about actually particiapting in it, that kind of a dream seems to be a bit too far away...
Pas de deux-class went good as well, I feel that I'm getting back into my pdd-shape again, which is only good. Because pdd is really a fun class, and you learn so much during those classes. What is making it a bit extra fun is the fact that my currently partner is the best pdd-partner in my class and he is also a very good friend of mine, so we also enjoy 'working' with each other.
Michelle ♥
Skön helg
Min helg har varit otroligt skön. I lördsags (igår) spenderade jag eftermiddagen med mamma och mina systrar på stan, Shelly (min lillesyster som precis fyllt 14 år) fick gå på stan och välja ut sin present från mamma. Jag har lovat henne att bjuda henne på sushi, något som hon gillar. Jag tror inte att det finns nån som älskar sushi mer än henne i min familj. Efter att ha strosat runt på stan så åkte vi hem till mormor och morfar för att äta middag hos dem (som vi alltid gör varje lördag, det har blivit nåt traditionellt nu). Sedan så åkte jag hem till min kompis Sofia som bor vid Mariatorget för en tidig 'tjejkväll' hemma hos henne. Den sena 'kvällen' var väl oklanderlig den också.
Jag blev lite förvånad imorse när jag vaknade upp och var pigg(!). Med tanke på att vi inte gick och la oss förens vid tre-tiden så borde jag ha vart väldigt trött och sliten, speciellt om man tänker på vad vi gjorde på kvällen. Men jag klagar inte, det är alltid bra och slippa vakna upp med huvudvärk och blodsprängda ögon.
Idag så var jag och kollade på White Room+Konst som visades på Balettakademin. Den här föreställningen är koreograferad av en avgångselev från min skola, och nästan alla dansarna kommer från min klass också. Så jag kände mig otroligt stol över att kunna säga att vi alla kommer ifrån samma skola. De lyckades verkligen visa att vi från Kungliga Svenska Balettskolan är talangfulla, tekniska och professionella.
Jag coh tre tjejer från min klass möttes upp innan för att gå och se föreställningen tillsammans, och jag kan bara säga att det verkligen var värt att åka ut och se den på en söndag, då jag vanligtvis helst ligger i min säng och drar i 100 år innan jag måste kliva upp för att göra söndags-sysslor.
Affischen har Gustav i min klass gjort, eller man kanske ska kalla det för en bild(?)
Oh yes, samma Gustav som jag ska koreografera en dans med. Han har skills right? =)
Apropå söndags-sysslor, jag kom precis på att jag måste sy mina tå-skor (det är nåt som är typiskt för oss som förbrukar så mycket tå-skor), jag behöver nämligen de redan till imorgon. Då mina nuvarande två par skor är rätt så mjuka, och nästintill oanvändbar. ^^
Just nu så är mina två kusiner Vincent och Vian hemma hos oss, och de ska stanna på middag ikväll. Det var verkligen ett bra tag sedan dem var här. Tyvärr så blir det så när man växer upp och inte bor lika nära varann längre. När vi var små så umgicks vi alltid varje helg, och det var inte ovanligt om det slutade med att man sov över hos varandra. Men allt eftersom vi växer upp, och man hellre föredrar och sova i sin egen säng hemma, så blir det så att man till slut inte ens ses varje helg. Dessutom så har man också skaffat sig många olika liv, och vänskapskretser. Vilket självklart leder till att man har det svårare att hålla sig kvar till 'traditionerna' när nya influenser påverkar oss. Nu får ni inte missförstå mig och tro att jag tycker att det här är jätte hemskt, utan jag försöker bara säga er att det är sånt som händer när man växer upp. Och det är klart att det är synd, men så länge man är aware (förlåt men jag kommer inte på det svenska ordet för aware) om det så kan man alltid göra något åt det. Som nu, nu är de två hemma hos oss. Och jag har mycket bättre kontakt med Vincent nu, än innan sommaren. Så jag tror att om man bara får reda på 'problemet' så kan man automatiskt göra någonting åt det, även om det inte är något så himla remarkable.
Nästan hela kusin-skaran är samlad här år 2007. Vian saknas dock på bild.
Michelle ♥
Jag blev lite förvånad imorse när jag vaknade upp och var pigg(!). Med tanke på att vi inte gick och la oss förens vid tre-tiden så borde jag ha vart väldigt trött och sliten, speciellt om man tänker på vad vi gjorde på kvällen. Men jag klagar inte, det är alltid bra och slippa vakna upp med huvudvärk och blodsprängda ögon.
Idag så var jag och kollade på White Room+Konst som visades på Balettakademin. Den här föreställningen är koreograferad av en avgångselev från min skola, och nästan alla dansarna kommer från min klass också. Så jag kände mig otroligt stol över att kunna säga att vi alla kommer ifrån samma skola. De lyckades verkligen visa att vi från Kungliga Svenska Balettskolan är talangfulla, tekniska och professionella.
Jag coh tre tjejer från min klass möttes upp innan för att gå och se föreställningen tillsammans, och jag kan bara säga att det verkligen var värt att åka ut och se den på en söndag, då jag vanligtvis helst ligger i min säng och drar i 100 år innan jag måste kliva upp för att göra söndags-sysslor.
Affischen har Gustav i min klass gjort, eller man kanske ska kalla det för en bild(?)
Oh yes, samma Gustav som jag ska koreografera en dans med. Han har skills right? =)
Apropå söndags-sysslor, jag kom precis på att jag måste sy mina tå-skor (det är nåt som är typiskt för oss som förbrukar så mycket tå-skor), jag behöver nämligen de redan till imorgon. Då mina nuvarande två par skor är rätt så mjuka, och nästintill oanvändbar. ^^
Just nu så är mina två kusiner Vincent och Vian hemma hos oss, och de ska stanna på middag ikväll. Det var verkligen ett bra tag sedan dem var här. Tyvärr så blir det så när man växer upp och inte bor lika nära varann längre. När vi var små så umgicks vi alltid varje helg, och det var inte ovanligt om det slutade med att man sov över hos varandra. Men allt eftersom vi växer upp, och man hellre föredrar och sova i sin egen säng hemma, så blir det så att man till slut inte ens ses varje helg. Dessutom så har man också skaffat sig många olika liv, och vänskapskretser. Vilket självklart leder till att man har det svårare att hålla sig kvar till 'traditionerna' när nya influenser påverkar oss. Nu får ni inte missförstå mig och tro att jag tycker att det här är jätte hemskt, utan jag försöker bara säga er att det är sånt som händer när man växer upp. Och det är klart att det är synd, men så länge man är aware (förlåt men jag kommer inte på det svenska ordet för aware) om det så kan man alltid göra något åt det. Som nu, nu är de två hemma hos oss. Och jag har mycket bättre kontakt med Vincent nu, än innan sommaren. Så jag tror att om man bara får reda på 'problemet' så kan man automatiskt göra någonting åt det, även om det inte är något så himla remarkable.
Nästan hela kusin-skaran är samlad här år 2007. Vian saknas dock på bild.
Michelle ♥
Härlig dag
Egentligen så har jag inte så mycket att skriva. Jag har under dem senaste två timmarna försökt och komma på någonting intressant och väsentligt att reflektera om, men tyvärr så har min helghjärna redan börjat arbeta, och jag blir så otroligt osmart och framförallt så okvick, så det vore lönlöst att försöka skriva något vettigt.
Men jag kan sammanfatta min dag lite kort i alla fall.
Historiaprov var det första på agendan idag...Det var hemskt kan jag säga. Jag pluggade nämligen aldrig igår kväll, jag kom helt enkelt aldrig igång vilket ledde till att jag hyper pluggade imorse på väg till skolan på bussen. Självklart visade det sig att jag inte pluggat tillräckligt. Redan på första frågan så ställs jag mot väggen. Provet gick alltså med andra ord inte bra! Men det ordnar nog sig, jag har ju en massa andra prov kvar och göra. Så visst om jag verkligen känner för att satsa på MVG så har jag fortfarande lite tid på mig. ^^
Under balett-klassen imorse så kommer Matz Skog indroppandes och tittar på vår klass. Jag måste få säga att det var en chock, men samtidigt ganska roligt ändå med lite publik under klassen. För oftast blir det så att vi fokuserar så mycket på att arbeta bra, så att vi glömmer det artistiska med dansen, och då är det bra med publik under en vanlig klass. Sedan så jobbar man lite hårdare också när det kommer nån och tittar på. So that was good.
Allt annat flöt också på väldigt bra under hela dagen. Modern-klassen var krävande men otroligt skön och matten, well det är allt lite svårt, men det är också en del av poängen med matte. xD
I also had time to meet up with my friend today for a cup of tea. It was nice to sort of catch up and just talk about everything and nothing. Not often that I have time for this. To kind of stop up and just do something else apart from dancing or something that involves dancing, such as shopping for leotards and tights etc. It was really nice, we were out for about two hours in the city and I sure had a great time.
And I tell you guys that the difference of hanging out with my friends from my class aka sort of dancefreaks and my other friends are huge. In a good way though. None of it is bad, it is just that once in a while you will get tired of the dancefreaks and their opinions about eeeeverything. Hehe
Så trots ett prov som inte gick så bra så var min dag rätt härlig. Härlig är ett bra ord. Det betyder inte att min dag vart jätte bra och på topp, men det säger heller absolut inte att den har vart dålig. Härligt helt enkelt. Men bättre än lagom dock, glöm inte det. =P
Och rehaben funkar, jag tror helt seriöst att den här veckan har vart den bästa veckan sen jag började med min rehab. Trots att hälsenan inte gjorde det. Antar att det äntligen är min tur att få lite medvind i livet. Tnk er, för bar två dagar sen kände jag att allt var hopplöst, tänk att det kan förändras så snabbt. Jah känner att min låga som släcktes har återigen tänts, och väldigt snabbt också. Håll i er människor I would assume that the bitch is back! ^^
Michelle ♥
Men jag kan sammanfatta min dag lite kort i alla fall.
Historiaprov var det första på agendan idag...Det var hemskt kan jag säga. Jag pluggade nämligen aldrig igår kväll, jag kom helt enkelt aldrig igång vilket ledde till att jag hyper pluggade imorse på väg till skolan på bussen. Självklart visade det sig att jag inte pluggat tillräckligt. Redan på första frågan så ställs jag mot väggen. Provet gick alltså med andra ord inte bra! Men det ordnar nog sig, jag har ju en massa andra prov kvar och göra. Så visst om jag verkligen känner för att satsa på MVG så har jag fortfarande lite tid på mig. ^^
Under balett-klassen imorse så kommer Matz Skog indroppandes och tittar på vår klass. Jag måste få säga att det var en chock, men samtidigt ganska roligt ändå med lite publik under klassen. För oftast blir det så att vi fokuserar så mycket på att arbeta bra, så att vi glömmer det artistiska med dansen, och då är det bra med publik under en vanlig klass. Sedan så jobbar man lite hårdare också när det kommer nån och tittar på. So that was good.
Allt annat flöt också på väldigt bra under hela dagen. Modern-klassen var krävande men otroligt skön och matten, well det är allt lite svårt, men det är också en del av poängen med matte. xD
I also had time to meet up with my friend today for a cup of tea. It was nice to sort of catch up and just talk about everything and nothing. Not often that I have time for this. To kind of stop up and just do something else apart from dancing or something that involves dancing, such as shopping for leotards and tights etc. It was really nice, we were out for about two hours in the city and I sure had a great time.
And I tell you guys that the difference of hanging out with my friends from my class aka sort of dancefreaks and my other friends are huge. In a good way though. None of it is bad, it is just that once in a while you will get tired of the dancefreaks and their opinions about eeeeverything. Hehe
Så trots ett prov som inte gick så bra så var min dag rätt härlig. Härlig är ett bra ord. Det betyder inte att min dag vart jätte bra och på topp, men det säger heller absolut inte att den har vart dålig. Härligt helt enkelt. Men bättre än lagom dock, glöm inte det. =P
Och rehaben funkar, jag tror helt seriöst att den här veckan har vart den bästa veckan sen jag började med min rehab. Trots att hälsenan inte gjorde det. Antar att det äntligen är min tur att få lite medvind i livet. Tnk er, för bar två dagar sen kände jag att allt var hopplöst, tänk att det kan förändras så snabbt. Jah känner att min låga som släcktes har återigen tänts, och väldigt snabbt också. Håll i er människor I would assume that the bitch is back! ^^
Michelle ♥
När någonting går åt rätt håll
Min dag var överraskande nog inte ett helvete och jag behövde inte riktigt oroa mig för mycket om min skada. Men det var inte på grund av att jag inte hade ont eller nåt, utan det var mest bara att jag lyckades fokusera på rätt saker under i princip hela dagen. Under balett-klassen så började det göra ont, men istället för att tänka så mycket på det, så bestämde jag mig för att fokusera på att arbeta speciellt med min utåtvridining istället. Jag lade alltså fokus på något annat som kräver ganska mycket tanke åt. Efter både balett-klassen och modern-klassen så kommer vanligtvis smärtan och hälsar på hos mig lite oftare, men för att undvika tanken på att det kommer, så bestämde jag mig för att bara äta lunch för att sedan gå till naturkunskapen. Jag höll mina tankar inom mat under hela lunchen och koncentrerade bara på det vi läste om på naturkunskapen.
Nu är det så att jag inte försöker förtränga att jag har en skada, men jag säger bara att det kan vara väldigt bra och inte jämra sig för mycket över det. För man mår ju inte precis bättre av det, tvärtom man kommer ju bara börja och fortsätta att tycka synd om sig själv. Självklart klagar och gnällar man över det, vi är ju bara människor, men man ska akta sig så att allting inte bara handlar om det. Så man inte slutar upp med att klaga och gnälla 24/7.
Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt med mig, men nog är det nånting som har klickat.
Just nu känner jag bara att jag kan tänka så klart och tydligt, och det är så otroligt skönt. Det känns liksom som om jag har fattat galoppen om allt. Men jag har ingen aning om vad det är som har fått mig att hänga med i svängarna.
Den här låten funderar jag och Gustav på att ha med i den klassiska delen av vår koreografi.
Känner att den kan funka bra då den är väldigt bestämd och tempot skulle absolut kunna dansas till.
Och goda nyheter, vi har hittat vår tredje dansare som ska fylla ut den klassiska delen av dansn med mig. Men tyvärr så behövde han funderar på det. Han kände sig inte riktigt säker med att örfila en tjej(!) Nej, men jag förstår honom, däremot så får vi inte glömma att det trots allt bara är en dans; det är ju koreograferat. Skulle vara så synd om han bestämde sig för ett nej, för både jag och Gustav känner att han skulle passa in perfekt.
Michelle ♥
Nu är det så att jag inte försöker förtränga att jag har en skada, men jag säger bara att det kan vara väldigt bra och inte jämra sig för mycket över det. För man mår ju inte precis bättre av det, tvärtom man kommer ju bara börja och fortsätta att tycka synd om sig själv. Självklart klagar och gnällar man över det, vi är ju bara människor, men man ska akta sig så att allting inte bara handlar om det. Så man inte slutar upp med att klaga och gnälla 24/7.
Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt med mig, men nog är det nånting som har klickat.
Just nu känner jag bara att jag kan tänka så klart och tydligt, och det är så otroligt skönt. Det känns liksom som om jag har fattat galoppen om allt. Men jag har ingen aning om vad det är som har fått mig att hänga med i svängarna.
Den här låten funderar jag och Gustav på att ha med i den klassiska delen av vår koreografi.
Känner att den kan funka bra då den är väldigt bestämd och tempot skulle absolut kunna dansas till.
Och goda nyheter, vi har hittat vår tredje dansare som ska fylla ut den klassiska delen av dansn med mig. Men tyvärr så behövde han funderar på det. Han kände sig inte riktigt säker med att örfila en tjej(!) Nej, men jag förstår honom, däremot så får vi inte glömma att det trots allt bara är en dans; det är ju koreograferat. Skulle vara så synd om han bestämde sig för ett nej, för både jag och Gustav känner att han skulle passa in perfekt.
Michelle ♥
Hope and hopeless
Agh!!! Så känner jag just nu. Min vecka började relativt bra, en föreställning som gick bra på måndagen(jo jag vrickade foten) och pas de deux-klass som inte gick åt helvete på tisdagen. Självklart skulle min tredje dag vara en dålig dag, en otroligt emotional day; Personlig så det bara skriker om det.
Min hälseneskada, som jag har haft i lite mer än ett år nu, började äntligen bli lite bättre, eller det kändes åtminstone en aning bättre på slutet av förra veckan och det har hållt i sig. Fram tills idag...
Redan på balett-klassen kände jag av hälsenan lite mer än vanligt och tänkte då självklart att det är jag som inte riktigt jobbar rätt, att jag stått och hängt på foten eller nåt. Men sen under pas de deux-klassen händer nånting som aldrig hänt tidigare, när jag skulle göra en pirouette så smäller det till i hälsenan, som om den gick av eller nåt. Chock och smärta, det var vad jag kände just då. Ett tag befarade jag till och med att det hade hänt. Det är verkligen en av mina största farhågor, jag har till och med haft mardrömmar om att min hälsena skulle gå av! Som tur var så hade den inte gjot det, men det kändes lite så. Det bara small till...Efter det så satte jag mig ner och tittade klart på klassen istället för att vara med. Det enda som flög omkring i mina tankar var ; I'm through with this! I hate this! And I hate being me right now!
Så det var verkligen en störtdykning jag fick erfara. Inte kul..!
Min rehab har gått otroligt bra den senaste veckan. Jag har verkligen lyckats komma igång med den, och har hållt mig till det. Det var till och med en dag då jag var så hemskt nära ett återfall som min rehab räddade det. Så det går verkligen bra med min rehab just nu. Nu hoppas jag bara att jag kommer orka att hålla mig till de trots att jag inte mår så himla bra just nu, och skulle hellre vilja förvinna från jordens yta än att behöva hålla hoppet uppe.
Tänk er ett ljus som håller på och slockna. Så helt plötsligt börjar den få liv i sig och är på väg och börja brinna/skina klart och tydligt igen, men så kommer det en vind och blåser ut ljuset. That is what happened.
I was on my way to shine again, though I still had a quiet a long way to go, I felt hope. I thought that this time I will make it, that I won't get extinguish as the other countless of times before. I thought that I was on the right track now. Everything went perfectly well (not literally perfect) but as close to okay my life can be. So why is it that my life have to suck as soon as there are a bit of hope in it. Are there really no room for hope in my life?
Am I doomed to live in an unhappy and hopeless life?
Michelle ♥
Min hälseneskada, som jag har haft i lite mer än ett år nu, började äntligen bli lite bättre, eller det kändes åtminstone en aning bättre på slutet av förra veckan och det har hållt i sig. Fram tills idag...
Redan på balett-klassen kände jag av hälsenan lite mer än vanligt och tänkte då självklart att det är jag som inte riktigt jobbar rätt, att jag stått och hängt på foten eller nåt. Men sen under pas de deux-klassen händer nånting som aldrig hänt tidigare, när jag skulle göra en pirouette så smäller det till i hälsenan, som om den gick av eller nåt. Chock och smärta, det var vad jag kände just då. Ett tag befarade jag till och med att det hade hänt. Det är verkligen en av mina största farhågor, jag har till och med haft mardrömmar om att min hälsena skulle gå av! Som tur var så hade den inte gjot det, men det kändes lite så. Det bara small till...Efter det så satte jag mig ner och tittade klart på klassen istället för att vara med. Det enda som flög omkring i mina tankar var ; I'm through with this! I hate this! And I hate being me right now!
Så det var verkligen en störtdykning jag fick erfara. Inte kul..!
Min rehab har gått otroligt bra den senaste veckan. Jag har verkligen lyckats komma igång med den, och har hållt mig till det. Det var till och med en dag då jag var så hemskt nära ett återfall som min rehab räddade det. Så det går verkligen bra med min rehab just nu. Nu hoppas jag bara att jag kommer orka att hålla mig till de trots att jag inte mår så himla bra just nu, och skulle hellre vilja förvinna från jordens yta än att behöva hålla hoppet uppe.
Tänk er ett ljus som håller på och slockna. Så helt plötsligt börjar den få liv i sig och är på väg och börja brinna/skina klart och tydligt igen, men så kommer det en vind och blåser ut ljuset. That is what happened.
I was on my way to shine again, though I still had a quiet a long way to go, I felt hope. I thought that this time I will make it, that I won't get extinguish as the other countless of times before. I thought that I was on the right track now. Everything went perfectly well (not literally perfect) but as close to okay my life can be. So why is it that my life have to suck as soon as there are a bit of hope in it. Are there really no room for hope in my life?
Am I doomed to live in an unhappy and hopeless life?
Michelle ♥
Last dance?
Idag åkte jag ut till Tyresö för att ha en (kanske) allra sista föreställning med Coppelia-six couples dansen. Vi var ett gäng på ungefär 15 elever från min skola som åkte ut till Artistgalan en årlig välgörenhetsgala som arangeras av Lions klubben. Iår gick intäkterna för biljetterna till cancerfonden, känns bra att vi gjort något bra genom att bara vara med i föreställningen. Självklart var vi inte dem enda som medverkade, utan det var ett antal musiker (eller det var gansak många musiker därute) sångerskor och mannen som spelade Björne i Björne Magasin var också där. Kommer ni ihåg Björnes Magasin? Min kompis blev väldigt glad över att få träffa honom, och gick till och med fram och hälsade. Jag kommer ihåg hur jag brukade sitta och titta på det programmet varje måndag klockan sex ^^
I alla fall så var det här förmodligen den allra sista gången som vi gör den här dansen, jag skulle inte bli ledsen över det. Nu är de inte så att jag inte tycker om den, men faktum är att vi har hållit på med den här dansen hela förra terminen. Vi gjorde den på Vårföreställningen, och året innan det så var jag understudy för den här dansen också. Så jag känner att nu är det nog med Coppelia-six couples, det är dags för något annat, nåt nytt.
Men man vet aldrig riktigt säkert...man ska aldrig säga aldrig. Vem vet, vår skola kanske blir bokad för nån föreställning snart igen, och skolan kanske känner för att visa Coppelia-six couples? Många olika möjligheter finns ju.
Något roligt eller irriterande som hände ikväll var att jag vrickade min fotled 10 minuter innan föreställningen skulle börja. Kunde det inte bli bättre eller? kortfattat om den incidenten är BAD TIMING, no shit alltså. Självklart skulle jag vricka fotleden precisn innan en föreställning, självklart. Vad annars liksom?! Som tur var så är jag otroligt van vid att vricka och stuka mina fötter, så jag kunde dansa och göra allting. Men trots att jag är van, så är jag inte mer än människa och det är klart att foten var värre efter att jag dansat föreställningen. Jag vet faktiskt inte varför jag tycker att det är både roligt och irriterande samtdigt, men det är kanske för att jag är så van..? Så jag till och med har börjat tycka att det är mer ironiskt än hemkst att jag gör illa mina fötter stup i kvarten. =P
Kom på att jag har en rätt så hektisk vecka som väntar. Tydligen så ska jag ha en redovisning om Peter Pohl på onsdag, och jag kan då säga att jag knappt har börjat leta information så jag har legat hemma och vart sjuk. Sedan så ska jag ha ett historiaprov (som jag tidigare nämnt) på fredag, och jag har missat en viktig lektion då historia läraren hade en föreläsning om Romarriket. Ugh! Ett prov som innefattar ungeför 20 sidor i boken låter inte så relativt mycket, men tänk då att frågorna kommer att bli hyfsat djupa och det blir fler detaljer som vi riktar in oss på nu. Och på toppen av det så kan jag ju berätta för er att jag inte har läst ett skit...än. Jag känner att jag borde börja göra det snart.
Just ja! Nämnde jag att jag har repetoar imorgon, vilket innebär att jag slutar seent. Plus att jag har skolfotografering imorgonbitti och jag vet inte vart de ska hålla till... Dessutom så ska vi ha extarklasser både på torsdag och på fredag med Matz Skog igen. Gah, när ska jag ha tid och plugga inför provet och samtidigt hinna göra min stabiliseringsövningar varje kväll..?!
Känner mig ganska gnällig just nu, så ursäkta mig för det. För när man tänker på saken, så vet jag att det kommer att bli ännu värre. Jag borde egentligen skatta mig lycklig medan jag fortfarande kan.
Jag poppar nog upp snart igen, men de får tyvärr inte bli något lovande eller nåt ;P
Michelle ♥
I alla fall så var det här förmodligen den allra sista gången som vi gör den här dansen, jag skulle inte bli ledsen över det. Nu är de inte så att jag inte tycker om den, men faktum är att vi har hållit på med den här dansen hela förra terminen. Vi gjorde den på Vårföreställningen, och året innan det så var jag understudy för den här dansen också. Så jag känner att nu är det nog med Coppelia-six couples, det är dags för något annat, nåt nytt.
Men man vet aldrig riktigt säkert...man ska aldrig säga aldrig. Vem vet, vår skola kanske blir bokad för nån föreställning snart igen, och skolan kanske känner för att visa Coppelia-six couples? Många olika möjligheter finns ju.
Något roligt eller irriterande som hände ikväll var att jag vrickade min fotled 10 minuter innan föreställningen skulle börja. Kunde det inte bli bättre eller? kortfattat om den incidenten är BAD TIMING, no shit alltså. Självklart skulle jag vricka fotleden precisn innan en föreställning, självklart. Vad annars liksom?! Som tur var så är jag otroligt van vid att vricka och stuka mina fötter, så jag kunde dansa och göra allting. Men trots att jag är van, så är jag inte mer än människa och det är klart att foten var värre efter att jag dansat föreställningen. Jag vet faktiskt inte varför jag tycker att det är både roligt och irriterande samtdigt, men det är kanske för att jag är så van..? Så jag till och med har börjat tycka att det är mer ironiskt än hemkst att jag gör illa mina fötter stup i kvarten. =P
Kom på att jag har en rätt så hektisk vecka som väntar. Tydligen så ska jag ha en redovisning om Peter Pohl på onsdag, och jag kan då säga att jag knappt har börjat leta information så jag har legat hemma och vart sjuk. Sedan så ska jag ha ett historiaprov (som jag tidigare nämnt) på fredag, och jag har missat en viktig lektion då historia läraren hade en föreläsning om Romarriket. Ugh! Ett prov som innefattar ungeför 20 sidor i boken låter inte så relativt mycket, men tänk då att frågorna kommer att bli hyfsat djupa och det blir fler detaljer som vi riktar in oss på nu. Och på toppen av det så kan jag ju berätta för er att jag inte har läst ett skit...än. Jag känner att jag borde börja göra det snart.
Just ja! Nämnde jag att jag har repetoar imorgon, vilket innebär att jag slutar seent. Plus att jag har skolfotografering imorgonbitti och jag vet inte vart de ska hålla till... Dessutom så ska vi ha extarklasser både på torsdag och på fredag med Matz Skog igen. Gah, när ska jag ha tid och plugga inför provet och samtidigt hinna göra min stabiliseringsövningar varje kväll..?!
Känner mig ganska gnällig just nu, så ursäkta mig för det. För när man tänker på saken, så vet jag att det kommer att bli ännu värre. Jag borde egentligen skatta mig lycklig medan jag fortfarande kan.
Jag poppar nog upp snart igen, men de får tyvärr inte bli något lovande eller nåt ;P
Michelle ♥
Intresting
Nu har det tyvärr blivit lite av en bloggtorka under dem senaste dagarna. Och jag måste få klargöra att detta kommer absolut att hända igen, nu när skolan har börjat komma igång på allvar. (Terminens första prov håller rum redan den kommande veckan i Historia: Antika Grekland och Romarriket.) Så på grund av sena dagar och massvis med läxor så kommer mitt datoranvändande att succesivt att minska under årets gång. Däremot så siktar jag på att kunna blogga minst tre gånger i veckan, det kommer att bli mitt minimum har jag bestämt mig för.
Anyways, vad har hänt i mitt liv under de senaste dagarna då...Intressant skulle nog de bästa ordet vara. Jag var ju som tidigare nämnt sjuk (tisdag-onsdag) så någe skola har det inte blivit av under dem dagarna. Däremot så var det planerat att jag skulle hem till min mormor och morfar på släktmiddag, även det blev inte heller av. Jag kände mig lite för trött för att orka åka ut till Skarpnäck och samtidigt försöka vara pigg och alert. Just då kände jag för att stanna hemma och få fortsätta vila upp mig i lugn och ro.
Vilket visade sig vara ett klokt beslut, för på tordagen så gick jag upp på morgonen utan den hemska huvudvärken. WOHO ^^ Torsdagen visade sig vara dagen av överraskningar; vår lärare Donald hade nämligen bokat in repetitionstid till oss, (då vi har en föreställning ut i Tyresö på måndag) och Matz Skog fd dansare på Kungliga Operan kom till skolan för att ge extra dans klasser till oss elver. Jo det här var precis det jag behövde, efter att inte ens kunnat ha stå utan att det snurrar...NOT...Som tur var så pratade jag med Donald och fick markera och ta det lugnt under repet, och så bestämde jag mig för att sitta vid sidan om på Matz klass, och göra stabiliseringsövningar istället för att ta hans klass.
Fredagen var rätt så lugn och skön, jag hade Matte B som sista teori lektion för dagen och fick under den lektion nån typ av matte kick. Jag förstod allt som matteläraren sa och räknade sedan i turbo fart :O
Det var verkligen en rätt så speciell känsla, när du helt plötsligt fattar galoppen och allting känns (om så inte för bara en kort stund) möjligt. Har ni någonsin haft en sån känsla? En 'Ingenting är omöjligt' känsla.
Skoldagen för fredag slutade med ännu en klass för Matz Skog, och jag gjorde samma sak som dagen innan, jag satt vid sidan om och gjorde mina stabiliseringsövningnar.
Efter den klassen som slutade 17:30 så var det dags att göra sig i ordning för att gå till Danses Hus, och kolla på föreställningen Rosas. Föreställningen var en aning föör lång om du frågar mig, två timmar är väl ändå lite att ta i, speciellt när det inte fanns en paus. Dessutom så hade de ganska konstiga och förvirrande inslag samtidigt som dem hade väldigt nyskapande och intressanta inslag. Så föreställningen var både bra och dålig. Nu kanske ni tror att dagen avslutades med den föreställningen, men ack så var det inte, haha. Utan efter föreställningen så var det en dans installation utanför Danses Hus med elver från min skola, eller rättare sagt några från min klass och från ettan. Dem gjorde en installation för föreställningen White room + konst som kommer att visas på Balettakademin nästa helg.
I'm so gonna go and see it! Anyone intrested? check in Balettakdemins website for more information.
Imorse ville jag inte kliva upp, jag trodde att det var söndag och blev överlycklig när jag trodde att jag kunde ligga och dra mig i sängen hela förmiddagen. Jag var så otroligt trött imorse och jag trodde helhjärtat att lördagsklassen skulle gå åt helvete. László och pas de deux på samma lektion när du är trött, är rena självmordet, om du tar klassen det vill säga. Så ja gtrodde att jag i princip var körd redan innan klass. HAH tänka sig att man kan ha så fel! Redan från första övningen så kände jag rätt muskler arbeta (vilket aldrig händer mig, och speciellt inte redan under den första övningen) och energin var oändlig. Jo, såklart jag gjorde inte allting perfekt eller något sånt, men jag kände att jag arbetade på rätt sätt. Ni anar inte hur glad jag var under hela den klassen. De flesta var rätt så 'lördagströtta' och uppfattade aldrig övningarna efter att László visat oss en gång, men jag var verkligen alert under hela klassen, och upppattade varenda litet steg. Vilket bara var bra. ^^
Pas de deux gick också bra. Jag fick dansa med klassens starkaste och bästa pdd partner! ;O Chockad, det var vad jag blev. för han är även en av dem längsta, och som ni kanske redan vet så är jag rätt så kort...Haha, men det var roligt att få dansa med någon som man vet inte kommer att vara nåt problem med, om man inte är jätte osynkroniserade. =P Nu får vi inte glömma att det här även var min allra första pdd lektion sen i Maj, så det var ett bra tag sedan. ^^
Jag slutade efter den lektionen. alltså vid tolv(!) då jag slutade så tidigt så hade jag tid att luncha med mamma och minas systrar, vilket är något som jag inte gjort på väldigt länge. Efter det så åkte vi alla hem till mormor och morfar på middag. Och det vanliga 'lördags besöket hos dem'. Då jag missad släktmiddagen i onsdags så var det inte mer än rätt av mig att vara där ikväll. Trots att Vanilla(som jag gått i samma med sen i fyran) hade bjudit över mig hem till henne för att kolla på film och ha det allmänt trevligt. Så jo det var en besvikelse att jag inte kunde gå, men samtidigt så känner jag att det var dags för mig att ta igen förlorad tid med familjen.
Det är så mycket som har hänt och det här virrat så himla mycket reflektioner i min hjärna, så jag skulle egentligen kunna fortsätta skriva hela natten. Men de är förmodligen inte så smart att göra, jag får helt enkelt ta och skriva om de så otroligt smarta reflektionerna jag har någon anna gång.
Nu däremot ska jag göra ett ännu klokare beslut genom att gå och lägga mig, för att kunna få ut så mycket sömn som möjligt av den här helgen.
Michelle ♥
Anyways, vad har hänt i mitt liv under de senaste dagarna då...Intressant skulle nog de bästa ordet vara. Jag var ju som tidigare nämnt sjuk (tisdag-onsdag) så någe skola har det inte blivit av under dem dagarna. Däremot så var det planerat att jag skulle hem till min mormor och morfar på släktmiddag, även det blev inte heller av. Jag kände mig lite för trött för att orka åka ut till Skarpnäck och samtidigt försöka vara pigg och alert. Just då kände jag för att stanna hemma och få fortsätta vila upp mig i lugn och ro.
Vilket visade sig vara ett klokt beslut, för på tordagen så gick jag upp på morgonen utan den hemska huvudvärken. WOHO ^^ Torsdagen visade sig vara dagen av överraskningar; vår lärare Donald hade nämligen bokat in repetitionstid till oss, (då vi har en föreställning ut i Tyresö på måndag) och Matz Skog fd dansare på Kungliga Operan kom till skolan för att ge extra dans klasser till oss elver. Jo det här var precis det jag behövde, efter att inte ens kunnat ha stå utan att det snurrar...NOT...Som tur var så pratade jag med Donald och fick markera och ta det lugnt under repet, och så bestämde jag mig för att sitta vid sidan om på Matz klass, och göra stabiliseringsövningar istället för att ta hans klass.
Fredagen var rätt så lugn och skön, jag hade Matte B som sista teori lektion för dagen och fick under den lektion nån typ av matte kick. Jag förstod allt som matteläraren sa och räknade sedan i turbo fart :O
Det var verkligen en rätt så speciell känsla, när du helt plötsligt fattar galoppen och allting känns (om så inte för bara en kort stund) möjligt. Har ni någonsin haft en sån känsla? En 'Ingenting är omöjligt' känsla.
Skoldagen för fredag slutade med ännu en klass för Matz Skog, och jag gjorde samma sak som dagen innan, jag satt vid sidan om och gjorde mina stabiliseringsövningnar.
Efter den klassen som slutade 17:30 så var det dags att göra sig i ordning för att gå till Danses Hus, och kolla på föreställningen Rosas. Föreställningen var en aning föör lång om du frågar mig, två timmar är väl ändå lite att ta i, speciellt när det inte fanns en paus. Dessutom så hade de ganska konstiga och förvirrande inslag samtidigt som dem hade väldigt nyskapande och intressanta inslag. Så föreställningen var både bra och dålig. Nu kanske ni tror att dagen avslutades med den föreställningen, men ack så var det inte, haha. Utan efter föreställningen så var det en dans installation utanför Danses Hus med elver från min skola, eller rättare sagt några från min klass och från ettan. Dem gjorde en installation för föreställningen White room + konst som kommer att visas på Balettakademin nästa helg.
I'm so gonna go and see it! Anyone intrested? check in Balettakdemins website for more information.
Imorse ville jag inte kliva upp, jag trodde att det var söndag och blev överlycklig när jag trodde att jag kunde ligga och dra mig i sängen hela förmiddagen. Jag var så otroligt trött imorse och jag trodde helhjärtat att lördagsklassen skulle gå åt helvete. László och pas de deux på samma lektion när du är trött, är rena självmordet, om du tar klassen det vill säga. Så ja gtrodde att jag i princip var körd redan innan klass. HAH tänka sig att man kan ha så fel! Redan från första övningen så kände jag rätt muskler arbeta (vilket aldrig händer mig, och speciellt inte redan under den första övningen) och energin var oändlig. Jo, såklart jag gjorde inte allting perfekt eller något sånt, men jag kände att jag arbetade på rätt sätt. Ni anar inte hur glad jag var under hela den klassen. De flesta var rätt så 'lördagströtta' och uppfattade aldrig övningarna efter att László visat oss en gång, men jag var verkligen alert under hela klassen, och upppattade varenda litet steg. Vilket bara var bra. ^^
Pas de deux gick också bra. Jag fick dansa med klassens starkaste och bästa pdd partner! ;O Chockad, det var vad jag blev. för han är även en av dem längsta, och som ni kanske redan vet så är jag rätt så kort...Haha, men det var roligt att få dansa med någon som man vet inte kommer att vara nåt problem med, om man inte är jätte osynkroniserade. =P Nu får vi inte glömma att det här även var min allra första pdd lektion sen i Maj, så det var ett bra tag sedan. ^^
Jag slutade efter den lektionen. alltså vid tolv(!) då jag slutade så tidigt så hade jag tid att luncha med mamma och minas systrar, vilket är något som jag inte gjort på väldigt länge. Efter det så åkte vi alla hem till mormor och morfar på middag. Och det vanliga 'lördags besöket hos dem'. Då jag missad släktmiddagen i onsdags så var det inte mer än rätt av mig att vara där ikväll. Trots att Vanilla(som jag gått i samma med sen i fyran) hade bjudit över mig hem till henne för att kolla på film och ha det allmänt trevligt. Så jo det var en besvikelse att jag inte kunde gå, men samtidigt så känner jag att det var dags för mig att ta igen förlorad tid med familjen.
Det är så mycket som har hänt och det här virrat så himla mycket reflektioner i min hjärna, så jag skulle egentligen kunna fortsätta skriva hela natten. Men de är förmodligen inte så smart att göra, jag får helt enkelt ta och skriva om de så otroligt smarta reflektionerna jag har någon anna gång.
Nu däremot ska jag göra ett ännu klokare beslut genom att gå och lägga mig, för att kunna få ut så mycket sömn som möjligt av den här helgen.
Michelle ♥
My way, your way; our ways
Another day at home...I really wanted to go to school, this might make me the only one among my friends.
Anyways, last night when I went to bed I realized something that you would call 'bad news' and since I'm at home all alone, it makes me think of it all the time. So that was one of the reason till the fact that I wanted to go to school today. The 'bad news' is that a friendship has ended between me and a friend of mine. Or should I call it an ex-friend of mine? It is sad because this friend was a savior, a guarder and my sun at times. My friend has saved me from doing stupid things, such as hurting myself or doing things that I will regret. My friend has taken care of me and given me advice. And most important of all my friend has managed to light up my day, every time I was down. It is hard to find a friend that can do all of that for you, I had one and I couldn't manage to keep this friendship alive I guess.
Of course this friendship was not always perfect. We fought from time to time, we disagreed about so many things, we even had times when we didn't even speak to each other. I suppose all friendships are like that.
But do you know what the most unfortunate thing is about this friendship's ending? It is not because we have fought too much or our opinions are way too different, it is none of that. It is because we have no time for each other anymore. Our lives (our decisions in our lives) have taken us to two too different ways, right now it feels like this friendship have come to a dead alley. It is turning back or crash...
I know it is sad, but what can I do? My friend has turned back, should I crash or is it not smarter to do as my friend did, turn back and go my own way. Who knows, we might cross each others ways some day again.
I have learned that you should never say never.
Jag kom på att jag inte har skrivit nåt om min sk rehab på ett tag. Jag har ju sagt att jag ska hålla er uppdaterad om det får bättra mig lite på det känner jag. I alla fall så måste jag säga att det är väldigt tuft känner jag. Jag har under den senaste veckan känt att det har varit lite svårare att hålla sig till 'regelerna'. Men jag kämpar på och har fortfarande en lång väg kvar att gå. Nu hoppas jag bara på att nånting händer inom en snar framtid så att jag kan märka en skillnad själv. Det skulle sitta fint med ett bevis på att jag gör rätt och att det gör så att jag kan bättra mig. Ibland behöver man bara ett bevis på att det funkar för att man ska våga satsa på det. Och det är just vad jag behöver, ett litet bevis på att jag gör rätt, att det här är den rätta vägen just nu.
Ikväll ska släkten (eller delar av min släkt) hem till mormor och morfar för att äta middag. Det är någon form av högtid i Kina idag, så därför blir det en liten middag för att fira den tillsammans. dEt ska bli roligt att få träffa så många av mina kusiner som jag inte gjort på ett tag. När vi var små så sågs vi väldigt ofta, nu händer det bara när vi har släktmiddagar. Det är rätt så synd, men ibland kan man bara inte göra nåt åt det. Våra liv har gått skillda vägar, och det som fortfarnde binder ihop kusiner lite bättre än vänner som har gått skillda vägar är familjen och släkten. Eller vad tycker ni?
Michelle ♥
Anyways, last night when I went to bed I realized something that you would call 'bad news' and since I'm at home all alone, it makes me think of it all the time. So that was one of the reason till the fact that I wanted to go to school today. The 'bad news' is that a friendship has ended between me and a friend of mine. Or should I call it an ex-friend of mine? It is sad because this friend was a savior, a guarder and my sun at times. My friend has saved me from doing stupid things, such as hurting myself or doing things that I will regret. My friend has taken care of me and given me advice. And most important of all my friend has managed to light up my day, every time I was down. It is hard to find a friend that can do all of that for you, I had one and I couldn't manage to keep this friendship alive I guess.
Of course this friendship was not always perfect. We fought from time to time, we disagreed about so many things, we even had times when we didn't even speak to each other. I suppose all friendships are like that.
But do you know what the most unfortunate thing is about this friendship's ending? It is not because we have fought too much or our opinions are way too different, it is none of that. It is because we have no time for each other anymore. Our lives (our decisions in our lives) have taken us to two too different ways, right now it feels like this friendship have come to a dead alley. It is turning back or crash...
I know it is sad, but what can I do? My friend has turned back, should I crash or is it not smarter to do as my friend did, turn back and go my own way. Who knows, we might cross each others ways some day again.
I have learned that you should never say never.
Jag kom på att jag inte har skrivit nåt om min sk rehab på ett tag. Jag har ju sagt att jag ska hålla er uppdaterad om det får bättra mig lite på det känner jag. I alla fall så måste jag säga att det är väldigt tuft känner jag. Jag har under den senaste veckan känt att det har varit lite svårare att hålla sig till 'regelerna'. Men jag kämpar på och har fortfarande en lång väg kvar att gå. Nu hoppas jag bara på att nånting händer inom en snar framtid så att jag kan märka en skillnad själv. Det skulle sitta fint med ett bevis på att jag gör rätt och att det gör så att jag kan bättra mig. Ibland behöver man bara ett bevis på att det funkar för att man ska våga satsa på det. Och det är just vad jag behöver, ett litet bevis på att jag gör rätt, att det här är den rätta vägen just nu.
Ikväll ska släkten (eller delar av min släkt) hem till mormor och morfar för att äta middag. Det är någon form av högtid i Kina idag, så därför blir det en liten middag för att fira den tillsammans. dEt ska bli roligt att få träffa så många av mina kusiner som jag inte gjort på ett tag. När vi var små så sågs vi väldigt ofta, nu händer det bara när vi har släktmiddagar. Det är rätt så synd, men ibland kan man bara inte göra nåt åt det. Våra liv har gått skillda vägar, och det som fortfarnde binder ihop kusiner lite bättre än vänner som har gått skillda vägar är familjen och släkten. Eller vad tycker ni?
Michelle ♥
That belongs to the past
Agh! I fell asleep and suddenly the whole day has passed when I wake up. Kind of scary when you think about it though. What if you wake up one day and realize that everything around you has changed. That you have missed it all. Just because you were not paying attention, (I'm not literally saying sleeping, more like not be aware) and you wake up and the difference is there. I wonder...what do you do then? What do you do when you wake and everything has changed. Do you try to fit in as soon as possible and as good as possible, or do you stubbornly live as you always have? I have seriously no idea, so it is kind of annoying that this thought even had to pop up in my mind.
I wonder if...okay no I really have no idea of how I would react or do. So I better just stop it. ^^
My headache is blocking my mind. I can't even think clear enough to write anything right now.
Michelle
I wonder if...okay no I really have no idea of how I would react or do. So I better just stop it. ^^
My headache is blocking my mind. I can't even think clear enough to write anything right now.
Michelle
Unfortunate
It really is annoying and unfortunate that my headache haven't got any better. This morning I woke up at 6 AM as usual, the only difference were the unbearable headache of mine, I honestly couldn't make myself get up from the bed nor even open up my eyes. So I decided to skip Swedish class by sleeping in and go to the ballet class instead. One more hour of sleep did a lot, my headache were bearable again (a bit like last night) and I went to school. However once I get there my headache started to be unbearable...again. So instead of attending ballet class and do a horrible class I thought it would be better if I went home and get some piece and quit.
So what's really unfortunate is not the fact that I have a headache. It is the fact that I'm going to miss the first pas de deux class for the semester. I have really been looking forward to it, and I'm going to miss it just because of a headache...?! Ugh this really piss me off, just think of it. Would it be worth missing a training just because you have a headache, it sounds awkward doesn't it? However it can cause your concentration ability during the class. But still...
This Nutcracker Grand pas de deux is so beautiful. You really wish you could look that graceful sometimes...well actually all the time. ^^
Another thing that is also kind of unfortunate is the fact that I have been taken for granted for such a long time. And I don't know if I'm up for that anymore, it is pretty tiring that people always think that I will have a solution for everything, and when I don't I will automatically be the bad girl. However it is not that they are saying that right upon my face, but you can tell. Especially me, I have for a very long time observed us people and our reactions around other people. And with that I kind of am a "person-teller", still with me? :S Anyways, back to track. So yes I do see when people think I have done something insufficiently. The question is if I have the energy to keep this role I never asked for. To be the girl who knows pretty much everything that happens around us; to be the one who everyone can come to when they want to know our time schedules for school and home work etc.
Now don't get me wrong, it is not that I don't want to help my friends out. It is just that I don't even feel that they are the tiniest grateful.
Since I'm a Buddhist (not a super religious though)I'm trying to not think about it too much. And I'm trying to help everyone as much as I can. But everyone of us have our up- and downs regarding our kindness. I believe that as long as I deep inside am truthfully glad to help my friends, my life will in the end turn out pretty good. Karma ni vet.
Michelle ♥
So what's really unfortunate is not the fact that I have a headache. It is the fact that I'm going to miss the first pas de deux class for the semester. I have really been looking forward to it, and I'm going to miss it just because of a headache...?! Ugh this really piss me off, just think of it. Would it be worth missing a training just because you have a headache, it sounds awkward doesn't it? However it can cause your concentration ability during the class. But still...
This Nutcracker Grand pas de deux is so beautiful. You really wish you could look that graceful sometimes...well actually all the time. ^^
Another thing that is also kind of unfortunate is the fact that I have been taken for granted for such a long time. And I don't know if I'm up for that anymore, it is pretty tiring that people always think that I will have a solution for everything, and when I don't I will automatically be the bad girl. However it is not that they are saying that right upon my face, but you can tell. Especially me, I have for a very long time observed us people and our reactions around other people. And with that I kind of am a "person-teller", still with me? :S Anyways, back to track. So yes I do see when people think I have done something insufficiently. The question is if I have the energy to keep this role I never asked for. To be the girl who knows pretty much everything that happens around us; to be the one who everyone can come to when they want to know our time schedules for school and home work etc.
Now don't get me wrong, it is not that I don't want to help my friends out. It is just that I don't even feel that they are the tiniest grateful.
Since I'm a Buddhist (not a super religious though)I'm trying to not think about it too much. And I'm trying to help everyone as much as I can. But everyone of us have our up- and downs regarding our kindness. I believe that as long as I deep inside am truthfully glad to help my friends, my life will in the end turn out pretty good. Karma ni vet.
Michelle ♥
