Hope and hopeless
Agh!!! Så känner jag just nu. Min vecka började relativt bra, en föreställning som gick bra på måndagen(jo jag vrickade foten) och pas de deux-klass som inte gick åt helvete på tisdagen. Självklart skulle min tredje dag vara en dålig dag, en otroligt emotional day; Personlig så det bara skriker om det.
Min hälseneskada, som jag har haft i lite mer än ett år nu, började äntligen bli lite bättre, eller det kändes åtminstone en aning bättre på slutet av förra veckan och det har hållt i sig. Fram tills idag...
Redan på balett-klassen kände jag av hälsenan lite mer än vanligt och tänkte då självklart att det är jag som inte riktigt jobbar rätt, att jag stått och hängt på foten eller nåt. Men sen under pas de deux-klassen händer nånting som aldrig hänt tidigare, när jag skulle göra en pirouette så smäller det till i hälsenan, som om den gick av eller nåt. Chock och smärta, det var vad jag kände just då. Ett tag befarade jag till och med att det hade hänt. Det är verkligen en av mina största farhågor, jag har till och med haft mardrömmar om att min hälsena skulle gå av! Som tur var så hade den inte gjot det, men det kändes lite så. Det bara small till...Efter det så satte jag mig ner och tittade klart på klassen istället för att vara med. Det enda som flög omkring i mina tankar var ; I'm through with this! I hate this! And I hate being me right now!
Så det var verkligen en störtdykning jag fick erfara. Inte kul..!
Min rehab har gått otroligt bra den senaste veckan. Jag har verkligen lyckats komma igång med den, och har hållt mig till det. Det var till och med en dag då jag var så hemskt nära ett återfall som min rehab räddade det. Så det går verkligen bra med min rehab just nu. Nu hoppas jag bara att jag kommer orka att hålla mig till de trots att jag inte mår så himla bra just nu, och skulle hellre vilja förvinna från jordens yta än att behöva hålla hoppet uppe.
Tänk er ett ljus som håller på och slockna. Så helt plötsligt börjar den få liv i sig och är på väg och börja brinna/skina klart och tydligt igen, men så kommer det en vind och blåser ut ljuset. That is what happened.
I was on my way to shine again, though I still had a quiet a long way to go, I felt hope. I thought that this time I will make it, that I won't get extinguish as the other countless of times before. I thought that I was on the right track now. Everything went perfectly well (not literally perfect) but as close to okay my life can be. So why is it that my life have to suck as soon as there are a bit of hope in it. Are there really no room for hope in my life?
Am I doomed to live in an unhappy and hopeless life?
Michelle ♥
Min hälseneskada, som jag har haft i lite mer än ett år nu, började äntligen bli lite bättre, eller det kändes åtminstone en aning bättre på slutet av förra veckan och det har hållt i sig. Fram tills idag...
Redan på balett-klassen kände jag av hälsenan lite mer än vanligt och tänkte då självklart att det är jag som inte riktigt jobbar rätt, att jag stått och hängt på foten eller nåt. Men sen under pas de deux-klassen händer nånting som aldrig hänt tidigare, när jag skulle göra en pirouette så smäller det till i hälsenan, som om den gick av eller nåt. Chock och smärta, det var vad jag kände just då. Ett tag befarade jag till och med att det hade hänt. Det är verkligen en av mina största farhågor, jag har till och med haft mardrömmar om att min hälsena skulle gå av! Som tur var så hade den inte gjot det, men det kändes lite så. Det bara small till...Efter det så satte jag mig ner och tittade klart på klassen istället för att vara med. Det enda som flög omkring i mina tankar var ; I'm through with this! I hate this! And I hate being me right now!
Så det var verkligen en störtdykning jag fick erfara. Inte kul..!
Min rehab har gått otroligt bra den senaste veckan. Jag har verkligen lyckats komma igång med den, och har hållt mig till det. Det var till och med en dag då jag var så hemskt nära ett återfall som min rehab räddade det. Så det går verkligen bra med min rehab just nu. Nu hoppas jag bara att jag kommer orka att hålla mig till de trots att jag inte mår så himla bra just nu, och skulle hellre vilja förvinna från jordens yta än att behöva hålla hoppet uppe.
Tänk er ett ljus som håller på och slockna. Så helt plötsligt börjar den få liv i sig och är på väg och börja brinna/skina klart och tydligt igen, men så kommer det en vind och blåser ut ljuset. That is what happened.
I was on my way to shine again, though I still had a quiet a long way to go, I felt hope. I thought that this time I will make it, that I won't get extinguish as the other countless of times before. I thought that I was on the right track now. Everything went perfectly well (not literally perfect) but as close to okay my life can be. So why is it that my life have to suck as soon as there are a bit of hope in it. Are there really no room for hope in my life?
Am I doomed to live in an unhappy and hopeless life?
Michelle ♥
Kommentarer
Trackback
