Slow down a little with tears
Igår hade jag en väldigt skön och lugn lördag. Eftermiddagen tillbringades hemma hos min mormor och morfar, där jag även åt middag (som jag nästan alltid gör på lördagar). Jag satt och kollade på MTV's Video Musick Awards och slog även upp matte boken för att räkna några tal. Bara för att ha nånting att göra. Haha, så jag tror faktiskt att jag räknade ungefär fem tal eller nåt.
Eftermiddagen kände jag och min syster Shelly att vi hellre åkte hem istället för att sitta där och inte ha så mycket mer och göra. (Vi hade ju redan vart där hela dagen) Så vi åkte hem för att ha en tjejkväll helt enkelt.
Jag har kanske aldrig nämnt att vi har ett äppelträd här hemma på trädgården, och att runt sensommaren/tidig höst så har vi jätte mycket äpplen.
I alla fall på grund av att vi har så många äpplen så bestämde vi oss för att baka äpplepaj till de två filmerna som vi planerat att titta på. Måste få säga att min äppelpaj var himmelskt, speciellt till sura äpplen som vi sötat till med kanel och lite socker. ^^
De två filmerna som vi såg var The Notebook och A Walk To Remember. Änligen så har jag sett The Notebook som alla mina vänner tjatat på om att jag måste se den, och jag är glad att dem gjorde det. För den var verkligen braaaa. Touching, sad and inspiring. So sweet and sour at the same time. Kunde såklart inte hjälpa att tårarna rann lite stillsamt under filmens gång.
Ryan Gosling and Rachel McAdams, I guess we all remember this passionate scene.
A Walk To Remember var också en film som berörde och var tårfylld. Om ni inte sett den tidigare, gå och gör det! Självklart om ni inte är så mycket för kärlekstragedier så kan ni ju skippa det. However somehow I have a feeling that if you liked The Notebook, you will like A Walk To Remember.
Mandy Moore and Shane West, this scene is so peaceful.
Idag blir det en dag där jag måste, notera måste, göra min matte och kinesiska-läxa. Dessutom så måste jag också tvätta alla mina danskläder och laga lunch.(?) Jag ska se om jag hinner göra lite stabiliseringsövningar innan kvällen slår till också.
My rehab work is all good. I have a strong feeling that I soon can call myself as 'normal' again. (Well, what is normal?) Anyways, what I mean is that I think that within a short period I will be as cured as I possibly can. You know like an drug-addict or an alcoholic, they can never be 100% sure that they won't do drugs or drink again. So is the case for me as well. I can never be completely sure that I won't make a mistake and fall back, but at least now I know what to do, to get better. And I'm sure that my friends will look after me, when I can't.
Yesterday we had Saturday-class with László, which mean that we had pas de deux-class as well. It all went pretty good. When I'm taking class for László, I never feel my injure. It is strange, I think that I'm working in a different way during his classes. So I was happy of course. I felt so free and strong, and I could really push myself to do things I usually don't do at my weekdays-classes with Josephine.
The pas de deux part of the class with László was also very good. My partner and I are getting tighter and steadier for every time. Which means that we can do double pirouettes pretty much all the time, and all those hard jumps-lifts are getting better and better. Especially our grand jéte lift. He is practically carrying me over the room...
This is a grand jéte, and a grand jéte lift is when the guy lifts you up in this jump and walk with you. So you travels a lot further over the stage, and hopefully you are timed with each other and he can in that way lift you up with straight arms.
Michelle ♥
Eftermiddagen kände jag och min syster Shelly att vi hellre åkte hem istället för att sitta där och inte ha så mycket mer och göra. (Vi hade ju redan vart där hela dagen) Så vi åkte hem för att ha en tjejkväll helt enkelt.
Jag har kanske aldrig nämnt att vi har ett äppelträd här hemma på trädgården, och att runt sensommaren/tidig höst så har vi jätte mycket äpplen.
I alla fall på grund av att vi har så många äpplen så bestämde vi oss för att baka äpplepaj till de två filmerna som vi planerat att titta på. Måste få säga att min äppelpaj var himmelskt, speciellt till sura äpplen som vi sötat till med kanel och lite socker. ^^
De två filmerna som vi såg var The Notebook och A Walk To Remember. Änligen så har jag sett The Notebook som alla mina vänner tjatat på om att jag måste se den, och jag är glad att dem gjorde det. För den var verkligen braaaa. Touching, sad and inspiring. So sweet and sour at the same time. Kunde såklart inte hjälpa att tårarna rann lite stillsamt under filmens gång.
Ryan Gosling and Rachel McAdams, I guess we all remember this passionate scene.
A Walk To Remember var också en film som berörde och var tårfylld. Om ni inte sett den tidigare, gå och gör det! Självklart om ni inte är så mycket för kärlekstragedier så kan ni ju skippa det. However somehow I have a feeling that if you liked The Notebook, you will like A Walk To Remember.
Mandy Moore and Shane West, this scene is so peaceful.
Idag blir det en dag där jag måste, notera måste, göra min matte och kinesiska-läxa. Dessutom så måste jag också tvätta alla mina danskläder och laga lunch.(?) Jag ska se om jag hinner göra lite stabiliseringsövningar innan kvällen slår till också.
My rehab work is all good. I have a strong feeling that I soon can call myself as 'normal' again. (Well, what is normal?) Anyways, what I mean is that I think that within a short period I will be as cured as I possibly can. You know like an drug-addict or an alcoholic, they can never be 100% sure that they won't do drugs or drink again. So is the case for me as well. I can never be completely sure that I won't make a mistake and fall back, but at least now I know what to do, to get better. And I'm sure that my friends will look after me, when I can't.
Yesterday we had Saturday-class with László, which mean that we had pas de deux-class as well. It all went pretty good. When I'm taking class for László, I never feel my injure. It is strange, I think that I'm working in a different way during his classes. So I was happy of course. I felt so free and strong, and I could really push myself to do things I usually don't do at my weekdays-classes with Josephine.
The pas de deux part of the class with László was also very good. My partner and I are getting tighter and steadier for every time. Which means that we can do double pirouettes pretty much all the time, and all those hard jumps-lifts are getting better and better. Especially our grand jéte lift. He is practically carrying me over the room...
This is a grand jéte, and a grand jéte lift is when the guy lifts you up in this jump and walk with you. So you travels a lot further over the stage, and hopefully you are timed with each other and he can in that way lift you up with straight arms.
Michelle ♥
Kommentarer
Postat av: cic
Jag måste bara säga att jag somnade när jag såg på the Notebook.
Inte för att den var dålig. Nejnej, jag var nog bara trött.
Postat av: Michelle
Men jag kan ändå förstå dig lite, för trots att den är bra, så är den ändå inte såå spännande på det sättet.
Trackback
