^_^
Jag vet inte riktigt hur jag ska försöka sätta ord på de jag känner just nu, men jag mår i alla fall mycket bättre. För fyra dagar sen ville jag glömma allt och försvinna härifrån. Nu tror jag faktiskt att jag har kommit över det. Kan ni tänka er hur mycket fyra dagar gör egentligen, hur mycket fyra dagar av depression kan leda till. För tre dagar sen var jag i botten av det hela, jag känner redan nu att jag har står upp igen. Alla förändringar är en bra förändring, jag kan inte gå från 1 till 10, absolut inte. Men jag kan gå från 1 till 2... Så jag mår inte bra, men jag vill inte längre inte leva. Jag vill leva och förändra. Om det sedan kommer att gå bra eller inte återstår att se.
Uppdansingen var i torsdags och jag gick in för att göra den klassen utan mitt hjärta. Jag kände det och sa det till min lärare Tim, att jag kommer att kunna riva av klassen, men inte göra något utav det. Jag dansade utan att ha hjärta till det. Ni kan ju undra hur det gick... Men men, just nu känner jag att jag bara kan vara glad över att jag stod där och faktiskt visade upp mig i alla fall. För dagen innan så kom jag inte ens till lektionen...So yes I'm making improvements.
Igår märkte min pas de deux lärare László att nånting var fel med mig. Han sa att han såg att det var nånting som hänt som påverkade mig negativt inom dansen också. Shit, säger jag bara...Jag kan inte riktigt förstå hur han kan vara så observant. Han ser verkligen allting. Det finns i stort sett inget som han inte märker, jag är verkligen så otroligt imponerad av det. Han är en av de bästa lärarna jag någonsin haft och jag respekterar verkligen honom. Själklart skadar det ju inte att han kan mixa bra undervisning med skämt också. Kan ju bara säga att jag blev ganska ställd när han frågade mig om nånting hade hänt...
Nu ska Michelle kila iväg och duscha innan hon ska på ett "affärsmöte" haha.
Michelle ♥
Uppdansingen var i torsdags och jag gick in för att göra den klassen utan mitt hjärta. Jag kände det och sa det till min lärare Tim, att jag kommer att kunna riva av klassen, men inte göra något utav det. Jag dansade utan att ha hjärta till det. Ni kan ju undra hur det gick... Men men, just nu känner jag att jag bara kan vara glad över att jag stod där och faktiskt visade upp mig i alla fall. För dagen innan så kom jag inte ens till lektionen...So yes I'm making improvements.
Igår märkte min pas de deux lärare László att nånting var fel med mig. Han sa att han såg att det var nånting som hänt som påverkade mig negativt inom dansen också. Shit, säger jag bara...Jag kan inte riktigt förstå hur han kan vara så observant. Han ser verkligen allting. Det finns i stort sett inget som han inte märker, jag är verkligen så otroligt imponerad av det. Han är en av de bästa lärarna jag någonsin haft och jag respekterar verkligen honom. Själklart skadar det ju inte att han kan mixa bra undervisning med skämt också. Kan ju bara säga att jag blev ganska ställd när han frågade mig om nånting hade hänt...
Nu ska Michelle kila iväg och duscha innan hon ska på ett "affärsmöte" haha.
Michelle ♥
Blackout is what I need
Mitt liv håller på att rasa samman just nu. Jag har inte haft nån tid över till att blogga den senaste veckan alls. Och om jag får uttrycka det som jag vill så har det bara varit skönt att inte göra det heller. Det har hänt alltför mycket under den gångna veckan.
Jag kan komma ihåg att jag skrev i mitt senaste inlägg att jag inte kan eller har ork att berätta allt som hänt i mitt liv. Well, ledsen om jag gör er FÖR besvikna nu, men jag vet verkligen inte hur jag ska återberätta något som sätter otroligt djupa spår i hjärtat på mig...
Men jag kan ge er en resumé...
Det känns som om allt jag någonsin levt för försvinner rakt under näsan på mig. Jag ser hur min ovärdeliga dröm levs upp av alla andra förutom mig själv, jag förlorar min högt värderade vän som jag kämpat så mycket för att hålla honom nära mig. Jag ser hur min energi börjar försvinna, min levnadsenergi sjuker... Jag ser hur missförstånd kring mig växer upp till allt för stora och dramatiska scener. Jag förlorar allt jag någonsin värderade så högt och kärt. Jag fölorar mot mig själv just nu.
jag ser förstulna, förvirrade och ledsna blickar riktas mot mig hungrar efter en förklaring... Men har jag ens det? Och om jag har det, varför skulle jag behöva förklara? Jag är ju inte skyldig nån någon förklaring alls...
Kan inte alla bara förstå att det är så jag fungerar som person. Att jag Michelle Xie inte förklarar för alla om jag inte måste. Att jag gillar att gå min egen väg, och ändå försöka göra alla nöjda. Vet ni hur jobbigt det är egentligen... Jag vill inte ens höra era svar.
Jag vet att jag också sårat dig och det ar verkligen inte meningen. Jag var inte mig själv när jag sa så, eller snarare skrek. Jag vet att jag borde veta bättre och lita på de du säger. Men varför känner jag fortfarande att jag inte kan fullt göra det då? Trots att jag vet att det är sant det du säger. Jag vet att du bryr dig om mig. Jag bara vet det. Men ibland kan de inte kännas så...speciellt när det är folk omkring oss... Jag kan bara säga att jag är ledsen för att jag inte kan lita på det du säger hela tiden. Trots att jag vet att det är sant. Men jag vet också att jag har det svårt att lita på människor omkring mig. Vilket gör det väldigt svårt att ändra på.
-Jag lovar att jag ska bättra på mig. JAG vet att du bryr dig. Jag kan visa tendenser på annat, men menar inte det. I'm just going through a rough time right now.
Det som vi alla pratar om just nu och känner så olika känslor inför, det tog på mig hårdare än vad jag ville erkänna. Men samtidigt känner jag att jag inte vill att ni ska lägga tid på att undra hur jag mår. För incidenten handlar inte om mig, inte alls på långa vägar. Att jag inte vill att ni bryr er om mig just nu är för att jag vet att ni har tillräckligt att ta uti med just nu. Så jag vill inte att ni ska spilla tid på obetydliga mig. Försök och förstå det, jag är bara vresig för erna skull. Ni har nog med bekymmer. Däremot så finns jag här om ni vill prata om det.
So I feel like I nedd a blackout roght now. Forget everything and start all over again.
Michelle ♥
Jag kan komma ihåg att jag skrev i mitt senaste inlägg att jag inte kan eller har ork att berätta allt som hänt i mitt liv. Well, ledsen om jag gör er FÖR besvikna nu, men jag vet verkligen inte hur jag ska återberätta något som sätter otroligt djupa spår i hjärtat på mig...
Men jag kan ge er en resumé...
Det känns som om allt jag någonsin levt för försvinner rakt under näsan på mig. Jag ser hur min ovärdeliga dröm levs upp av alla andra förutom mig själv, jag förlorar min högt värderade vän som jag kämpat så mycket för att hålla honom nära mig. Jag ser hur min energi börjar försvinna, min levnadsenergi sjuker... Jag ser hur missförstånd kring mig växer upp till allt för stora och dramatiska scener. Jag förlorar allt jag någonsin värderade så högt och kärt. Jag fölorar mot mig själv just nu.
jag ser förstulna, förvirrade och ledsna blickar riktas mot mig hungrar efter en förklaring... Men har jag ens det? Och om jag har det, varför skulle jag behöva förklara? Jag är ju inte skyldig nån någon förklaring alls...
Kan inte alla bara förstå att det är så jag fungerar som person. Att jag Michelle Xie inte förklarar för alla om jag inte måste. Att jag gillar att gå min egen väg, och ändå försöka göra alla nöjda. Vet ni hur jobbigt det är egentligen... Jag vill inte ens höra era svar.
Jag vet att jag också sårat dig och det ar verkligen inte meningen. Jag var inte mig själv när jag sa så, eller snarare skrek. Jag vet att jag borde veta bättre och lita på de du säger. Men varför känner jag fortfarande att jag inte kan fullt göra det då? Trots att jag vet att det är sant det du säger. Jag vet att du bryr dig om mig. Jag bara vet det. Men ibland kan de inte kännas så...speciellt när det är folk omkring oss... Jag kan bara säga att jag är ledsen för att jag inte kan lita på det du säger hela tiden. Trots att jag vet att det är sant. Men jag vet också att jag har det svårt att lita på människor omkring mig. Vilket gör det väldigt svårt att ändra på.
-Jag lovar att jag ska bättra på mig. JAG vet att du bryr dig. Jag kan visa tendenser på annat, men menar inte det. I'm just going through a rough time right now.
Det som vi alla pratar om just nu och känner så olika känslor inför, det tog på mig hårdare än vad jag ville erkänna. Men samtidigt känner jag att jag inte vill att ni ska lägga tid på att undra hur jag mår. För incidenten handlar inte om mig, inte alls på långa vägar. Att jag inte vill att ni bryr er om mig just nu är för att jag vet att ni har tillräckligt att ta uti med just nu. Så jag vill inte att ni ska spilla tid på obetydliga mig. Försök och förstå det, jag är bara vresig för erna skull. Ni har nog med bekymmer. Däremot så finns jag här om ni vill prata om det.
So I feel like I nedd a blackout roght now. Forget everything and start all over again.
Michelle ♥
Dan efter dan
Har inte skrivit på nåra dagar, och skyller på för mycket skola och dans. Jag har vart så trött och utmattad, och skadorna har absolut inte blivit bättre. Nästan tvärtom, nu har jag antagligen dragit på mig en annan skada. Jag hoppas och ber till gud att jag inte har gjort det. För det skulle vara det absolut sista droppen innan glaset är fullt och svämmar över.
Ska försöka sammanfatta min helg som var allt annat än händelselös.
I fredags så sov Sofia hos mig, och vi hade de härligt mysigt och kollade på en massa bilder från när vi va yngre. Eller snarare på min klass, när vi va yngre...Sofia fick då sig ett gott skratt at beskåda oss som 10-åringar, för att sedan se oss som 16 år. Haha säger jag bara.
Lördagen började med egen träning i skolan till 12. Det va ganska roligt att träna alldeles själva utan lärare, och liksom inte behöva tänka på att försöka få en korrektion från läraren. Efter det så åkte jag in till stan och mötte mamma och mina två lillesystrar för att luncha. Efter det så gick vi på stan en stund innan jag mötte Emma för att "plugga", de ble v tyvärr inge plugg, utan vi satt och pratade om livet och allt möjligt. Efter det så åkte jag hem till Sofia för att fixa mig innan vi åker hem till Johan Hultgren. Gulliga han hade fixat klassfets och jag kan då säga att de va en klassfest som vi sent ska glömma.
Det hände alltför mycket under den kvällen, för mycket för att kunna återberätta det. Så jag tänker inte ens försöka. Men jag kan sammanfatta de som GRYMT LYCKAD OCH KUL! OCH DET FINNS INTE EN CHANS ATT JAG ÅNGRAR NÅT UTAV DET. ^_^
Aa, alltså inga kommentarer precis. Ni ser ju själva, vi sitter och sjunger på nån låt...
Oh, ja, jag ser ju lagom het ut...
Du betyder så grymt mycket just nu, vet verkligen inte vad jag skulle ha gjort utan dig och ditt stöd!
Michelle ♥
Ska försöka sammanfatta min helg som var allt annat än händelselös.
I fredags så sov Sofia hos mig, och vi hade de härligt mysigt och kollade på en massa bilder från när vi va yngre. Eller snarare på min klass, när vi va yngre...Sofia fick då sig ett gott skratt at beskåda oss som 10-åringar, för att sedan se oss som 16 år. Haha säger jag bara.
Lördagen började med egen träning i skolan till 12. Det va ganska roligt att träna alldeles själva utan lärare, och liksom inte behöva tänka på att försöka få en korrektion från läraren. Efter det så åkte jag in till stan och mötte mamma och mina två lillesystrar för att luncha. Efter det så gick vi på stan en stund innan jag mötte Emma för att "plugga", de ble v tyvärr inge plugg, utan vi satt och pratade om livet och allt möjligt. Efter det så åkte jag hem till Sofia för att fixa mig innan vi åker hem till Johan Hultgren. Gulliga han hade fixat klassfets och jag kan då säga att de va en klassfest som vi sent ska glömma.
Det hände alltför mycket under den kvällen, för mycket för att kunna återberätta det. Så jag tänker inte ens försöka. Men jag kan sammanfatta de som GRYMT LYCKAD OCH KUL! OCH DET FINNS INTE EN CHANS ATT JAG ÅNGRAR NÅT UTAV DET. ^_^
Aa, alltså inga kommentarer precis. Ni ser ju själva, vi sitter och sjunger på nån låt...
Oh, ja, jag ser ju lagom het ut...
Du betyder så grymt mycket just nu, vet verkligen inte vad jag skulle ha gjort utan dig och ditt stöd!
Michelle ♥
Uppförsbacke i all oändlighet
Ibland förstår jag verkligen inte hur länge det här ska hålla på. Mina skador alltså. Den vänstra hälsenan har aldrig riktigt varit bra, men den högra hade blivit så mycket bättr. Jag kände knappt av den längre. Men nu ska ju det självklart göra så in i helvete ont så att det knappt är sant! Jag förstår bara inte varför jag aldrig kan bli frisk. Det är ju inte så att jag tränar fel, utan det är bara kroppen som aldrig vill ge med dig. Och jag ORKAR INTE MER.
Jag orkar helt seriöst inte mer. Det är klart att man behöver motgångar, en uppförsbacke lite då och då. Men FYRA ÅR! Är inte det lite överdrivet? Kan ingen bara ta mitt liv snabbt, så att jag slipper lida? Jag dör hellre snabbt och smärtfritt, än långsamt och smärtfullt. Bara skjut mig på ett ställe där skippandet efter luft stannar upp. Låt mig dö liksom.
Vad jag just nu vet är att jag skulle ha kollapsat om inte mina vänner fanns hos mig. Jag skulle inte ha ordagrant kollpasat, men jag skulle ha ett nervsammanbrott och förlorat mig själv. Att ni finns runt mig får mig att stå ut med smärtan och inte visa vad jag känner öppet. Att alltid var Michelle. Hur jag nu defineras kan jag inte svara på....
Michelle ♥
Jag orkar helt seriöst inte mer. Det är klart att man behöver motgångar, en uppförsbacke lite då och då. Men FYRA ÅR! Är inte det lite överdrivet? Kan ingen bara ta mitt liv snabbt, så att jag slipper lida? Jag dör hellre snabbt och smärtfritt, än långsamt och smärtfullt. Bara skjut mig på ett ställe där skippandet efter luft stannar upp. Låt mig dö liksom.
Vad jag just nu vet är att jag skulle ha kollapsat om inte mina vänner fanns hos mig. Jag skulle inte ha ordagrant kollpasat, men jag skulle ha ett nervsammanbrott och förlorat mig själv. Att ni finns runt mig får mig att stå ut med smärtan och inte visa vad jag känner öppet. Att alltid var Michelle. Hur jag nu defineras kan jag inte svara på....
Michelle ♥
Sjukt trött and life's complicated
Just nu är jag sjukt trött och mina fötter värker som f*n. Det är absolut en känsla som man vill undvika till alla pris. Men men, ibland måste man smaka på smärtan för att sedan kunna uppskatta det man har. Jojjo, det är sant. Tro mig, om man aldrig fått surt hur ska man då veta att sött är de bästa..? Eller att sött inte är det bästa...? Det är lite komplicerat, jag vet. Men jag är en komplicerad tjej. No doubt about that.
Jag vet att jag inte vart så duktig att uppdatera min blogg på de senaste veckan, men det beror på långa rep-dagar och läxor att göra. Självklart så har det slagit mig ganska hårt att börja dansa igen, i början av veckan kände jag verkligen att jag på något sätt hatade balett med hela mitt hjärta. Det var illa! Så man kan väl förstå att jag inte haft hjörta för att sätta mig ner och blogga...
Under den tiden har jag kunnat uttrycka min frustation över faktumet att jag hatar balett till den moderna dansen istället, och kört på som en galning. Hur det sedan visade sig att gå, är en annan femma. Men jag är däremot glad att jag kan lägga handen på hjärtat och säga att jag inte hatar balett längre, utan jag tror att det bara var en temporär sinnesförvirring från min sida.
Igår kväll åt jag, Sofia, Daniel, Hannah, Yonas och Nicholas middag ute i stan. Vi gick till Kungshallen, och åt en härlig middag med mexikansk mat. Efter det så var det egentligen meningen att vi skulle åka hem till Yonas i Råcksta, men min trötthet hade redan slagit till inna vi gick ut och åt, så jag bestämde mig för att inte åka med ut till Råcksta. Till slut så var det ingen som åkte med dit för utom Nicholas. Så Jag, Daniel, Sofia och Hannah börjar bege oss hemåt. Sofia skulle sova hos Hannah istället för att behöva åka hem ensam till Sätra. Och jag ville absolut inte ta pendeln hem, för att sedan behöva gå hem från stationen och stöta på alkisarna. Så jag bestämmer mig för att åka till Fruängen och ta bussen hem istället.
Vilket gör så att jag och Daniel åker åt samma håll ändå tills Liljeholmen. Men så gullig som han är, så bestämmer han sig för att åka med mig ut ända till Fruängen och vänta på bussen med mig. Han ville nämligen inte att jag skulle sitta själv med en massa gäng så sent på kvällen, plus att han inte hade nåt bättre för sig. -Du är så underbar och omtänksam! Inte nog med att du typ walked me home, utan du kom också till skolan tidigare för att trösta mig, när jag hade ringt dig på morgonen. Tack, Thank you, Gracias, Merci på alla språk jag kan!!
Michelle ♥ (en som inte ger upp, oberonde på hur svårt livet är)
Jag vet att jag inte vart så duktig att uppdatera min blogg på de senaste veckan, men det beror på långa rep-dagar och läxor att göra. Självklart så har det slagit mig ganska hårt att börja dansa igen, i början av veckan kände jag verkligen att jag på något sätt hatade balett med hela mitt hjärta. Det var illa! Så man kan väl förstå att jag inte haft hjörta för att sätta mig ner och blogga...
Under den tiden har jag kunnat uttrycka min frustation över faktumet att jag hatar balett till den moderna dansen istället, och kört på som en galning. Hur det sedan visade sig att gå, är en annan femma. Men jag är däremot glad att jag kan lägga handen på hjärtat och säga att jag inte hatar balett längre, utan jag tror att det bara var en temporär sinnesförvirring från min sida.
Igår kväll åt jag, Sofia, Daniel, Hannah, Yonas och Nicholas middag ute i stan. Vi gick till Kungshallen, och åt en härlig middag med mexikansk mat. Efter det så var det egentligen meningen att vi skulle åka hem till Yonas i Råcksta, men min trötthet hade redan slagit till inna vi gick ut och åt, så jag bestämde mig för att inte åka med ut till Råcksta. Till slut så var det ingen som åkte med dit för utom Nicholas. Så Jag, Daniel, Sofia och Hannah börjar bege oss hemåt. Sofia skulle sova hos Hannah istället för att behöva åka hem ensam till Sätra. Och jag ville absolut inte ta pendeln hem, för att sedan behöva gå hem från stationen och stöta på alkisarna. Så jag bestämmer mig för att åka till Fruängen och ta bussen hem istället.
Vilket gör så att jag och Daniel åker åt samma håll ändå tills Liljeholmen. Men så gullig som han är, så bestämmer han sig för att åka med mig ut ända till Fruängen och vänta på bussen med mig. Han ville nämligen inte att jag skulle sitta själv med en massa gäng så sent på kvällen, plus att han inte hade nåt bättre för sig. -Du är så underbar och omtänksam! Inte nog med att du typ walked me home, utan du kom också till skolan tidigare för att trösta mig, när jag hade ringt dig på morgonen. Tack, Thank you, Gracias, Merci på alla språk jag kan!!
Michelle ♥ (en som inte ger upp, oberonde på hur svårt livet är)
Imorgon börjar allt igen
Imorrn börjar skolan igen, och jag känner väl både bu och bä inför det. Det har vart otroligt skönt att vara borta i en hel vecka och bara glömma all dans och göra sånt som man i vanliga fall inte gör. Stanna uppe till sent på natten, och gå upp när solen står som högst. Sånt som man verkligen aldrig gör om det inte är lov.
Idag så såg jag på Twilght, och jag måste bara säga att JAG ÄLSKSAR DEN!!! <333'
Jag är helt uppslukad av filmen så de är inte sant, Kan knappt vänta mig till uppföljaren alltså. Just nu känner jag att jag måste läsa böckerna för att kunna sansa mig själv.
och Robert Pattinson är helt sinnesjukt perfekt som vampyr. Och Kirsten Stewart är helt underbar som bella swan.
Michelle ♥
Idag så såg jag på Twilght, och jag måste bara säga att JAG ÄLSKSAR DEN!!! <333'
Jag är helt uppslukad av filmen så de är inte sant, Kan knappt vänta mig till uppföljaren alltså. Just nu känner jag att jag måste läsa böckerna för att kunna sansa mig själv.
och Robert Pattinson är helt sinnesjukt perfekt som vampyr. Och Kirsten Stewart är helt underbar som bella swan. Michelle ♥
