Sjukt trött and life's complicated
Just nu är jag sjukt trött och mina fötter värker som f*n. Det är absolut en känsla som man vill undvika till alla pris. Men men, ibland måste man smaka på smärtan för att sedan kunna uppskatta det man har. Jojjo, det är sant. Tro mig, om man aldrig fått surt hur ska man då veta att sött är de bästa..? Eller att sött inte är det bästa...? Det är lite komplicerat, jag vet. Men jag är en komplicerad tjej. No doubt about that.
Jag vet att jag inte vart så duktig att uppdatera min blogg på de senaste veckan, men det beror på långa rep-dagar och läxor att göra. Självklart så har det slagit mig ganska hårt att börja dansa igen, i början av veckan kände jag verkligen att jag på något sätt hatade balett med hela mitt hjärta. Det var illa! Så man kan väl förstå att jag inte haft hjörta för att sätta mig ner och blogga...
Under den tiden har jag kunnat uttrycka min frustation över faktumet att jag hatar balett till den moderna dansen istället, och kört på som en galning. Hur det sedan visade sig att gå, är en annan femma. Men jag är däremot glad att jag kan lägga handen på hjärtat och säga att jag inte hatar balett längre, utan jag tror att det bara var en temporär sinnesförvirring från min sida.
Igår kväll åt jag, Sofia, Daniel, Hannah, Yonas och Nicholas middag ute i stan. Vi gick till Kungshallen, och åt en härlig middag med mexikansk mat. Efter det så var det egentligen meningen att vi skulle åka hem till Yonas i Råcksta, men min trötthet hade redan slagit till inna vi gick ut och åt, så jag bestämde mig för att inte åka med ut till Råcksta. Till slut så var det ingen som åkte med dit för utom Nicholas. Så Jag, Daniel, Sofia och Hannah börjar bege oss hemåt. Sofia skulle sova hos Hannah istället för att behöva åka hem ensam till Sätra. Och jag ville absolut inte ta pendeln hem, för att sedan behöva gå hem från stationen och stöta på alkisarna. Så jag bestämmer mig för att åka till Fruängen och ta bussen hem istället.
Vilket gör så att jag och Daniel åker åt samma håll ändå tills Liljeholmen. Men så gullig som han är, så bestämmer han sig för att åka med mig ut ända till Fruängen och vänta på bussen med mig. Han ville nämligen inte att jag skulle sitta själv med en massa gäng så sent på kvällen, plus att han inte hade nåt bättre för sig. -Du är så underbar och omtänksam! Inte nog med att du typ walked me home, utan du kom också till skolan tidigare för att trösta mig, när jag hade ringt dig på morgonen. Tack, Thank you, Gracias, Merci på alla språk jag kan!!
Michelle ♥ (en som inte ger upp, oberonde på hur svårt livet är)
Jag vet att jag inte vart så duktig att uppdatera min blogg på de senaste veckan, men det beror på långa rep-dagar och läxor att göra. Självklart så har det slagit mig ganska hårt att börja dansa igen, i början av veckan kände jag verkligen att jag på något sätt hatade balett med hela mitt hjärta. Det var illa! Så man kan väl förstå att jag inte haft hjörta för att sätta mig ner och blogga...
Under den tiden har jag kunnat uttrycka min frustation över faktumet att jag hatar balett till den moderna dansen istället, och kört på som en galning. Hur det sedan visade sig att gå, är en annan femma. Men jag är däremot glad att jag kan lägga handen på hjärtat och säga att jag inte hatar balett längre, utan jag tror att det bara var en temporär sinnesförvirring från min sida.
Igår kväll åt jag, Sofia, Daniel, Hannah, Yonas och Nicholas middag ute i stan. Vi gick till Kungshallen, och åt en härlig middag med mexikansk mat. Efter det så var det egentligen meningen att vi skulle åka hem till Yonas i Råcksta, men min trötthet hade redan slagit till inna vi gick ut och åt, så jag bestämde mig för att inte åka med ut till Råcksta. Till slut så var det ingen som åkte med dit för utom Nicholas. Så Jag, Daniel, Sofia och Hannah börjar bege oss hemåt. Sofia skulle sova hos Hannah istället för att behöva åka hem ensam till Sätra. Och jag ville absolut inte ta pendeln hem, för att sedan behöva gå hem från stationen och stöta på alkisarna. Så jag bestämmer mig för att åka till Fruängen och ta bussen hem istället.
Vilket gör så att jag och Daniel åker åt samma håll ändå tills Liljeholmen. Men så gullig som han är, så bestämmer han sig för att åka med mig ut ända till Fruängen och vänta på bussen med mig. Han ville nämligen inte att jag skulle sitta själv med en massa gäng så sent på kvällen, plus att han inte hade nåt bättre för sig. -Du är så underbar och omtänksam! Inte nog med att du typ walked me home, utan du kom också till skolan tidigare för att trösta mig, när jag hade ringt dig på morgonen. Tack, Thank you, Gracias, Merci på alla språk jag kan!!
Michelle ♥ (en som inte ger upp, oberonde på hur svårt livet är)
Kommentarer
Trackback
