Hejkomochhjälpmig
Visst är det skönt när man känner sig som mest ensam och så känner alla andra i rummet exakt likadant?? Det hände idag. Stockholms Universitets välkomstdag gick av stapeln mellan tolv och fyra idag, eftersom jag varken hade några föreläsningar eller seminarium att gå på så tänkte jag att det vore bra att gå på ett sådant event. Nu fick jag bland annat en guidad tur runt campus; slipper man irra runt och leta efter rätt byggnad...dessutom fick vi oerhört mycket bra och givande information som jag kan ta med mig till mina studier i framtiden. Nu tappade jag tråden känner jag. Det jag ville komma fram till var och är iallafall att jag kände mig ganska så ensam och ovetande hela tiden, jag kände ingen där och kunde inte riktigt gå fram och prata med någon. Jag stod där mest för mig själv och följde lydsamt med vår guide runt om i campus. Förmodligen de värsta som kan hända(förutom att bli påkörd såklart) men det 'bästa' var ju att nio av tio personer betedde sig exakt som jag gjorde. Trots att vi bara kunde ha börjat prata med varande så valde vi hellre att gå runt och vara stumma enslingar, än att göra ett försök desperat till konversation. Haha, visst är det patetiskt av oss? Dessvärre går det inte göra någonting åt det. Vi unga vuxna är ju kända för våra obetydliga snoffserier.
Just nu hat jag legat i sängen ett bra tag, men trots det så har jag gjort nytta. Jag har nämligen suttit och läst ur min psykologibok sen nio ikväll. Och innan middagen så satt jag även då med boken framme och fick lite gjort. Jag ska inte tjata på så mycket om mina studier framöver, men det blir ju lätt att jag skriver ner exakt det jag känner mig för...
