Michelle Xie

Jag uppdaterade min lilla (sk) dikt och passade på att uppgradera det hela och posta in det i en bild. Mycket här i världen minns man bättre och tydligare när det finns förevigat på bild; en bild säger ju mer än tusen ord, så varför inte låta dikten vara de första orden?

Att jag skulle må dåligt, det visste jag. Jag har haft på känn att det förr eller senare kommer att brista, men aldrig trodde jag att den utlösande faktorn skulle vara något som jag sen långt tillbaka förskjutit; medvetet också. Så egentligen är det bara mitt fel att jag har låtit mig själv påverkas av fel faktorer. Eller fel och fel, nu blev det ju som det blev och då kan jag inte påstå att det var fel. Sådant kan jag inte styra. Sanningen är bara att det här gjorde så att allt blev för tungt för att hålla inne och det sprack helt enkelt...

Det skulle vara att ta i om jag säger 'aldrig', men faktiskt så trodde jag verkligen inte att jag skulle bli så påverkad av en person som aldrig riktigt kom att stå mig så nära som vi (den här personen och jag) hade hoppats på att vi skulle göra. Vi hade en månad där saker och ting var bra, och sedan kom det så mycket annat i vägen och 'vi' kom i kläm helt enkelt och bortprioriterades. Jag hade själv inte så mycket emot att 'vi' kom i kläm, för det här är vad det innebär att vara vuxen tänkte jag. Man måste prioritera och ibland är det så att en själv hamnar sist i prioriteringslistan. Men även om 'vi' inte hade tid att spendera med varandra, så betyder det inte att någonting nödvändigtvis behöver ha förändrats. Vi sågs ju, kanske inte så ofta som jag hade velat men det vara relativt regelbundet och känslorna; de behöver man inte visa öppet för hela världen tycker jag; de tyckte han...

Missuppfatta mig inte nu. Jag mår inte dåligt pga en kille! Utan det här var bara det som fick vattnet att koka till. Andra livsomfattande beslut bidrar betydligt mer till grytan än en kille. Tro mig, jag hade aldrig kunnat få utlopp för mina förtryckta känslor om det handlade om en kille...