Står upp trots stormen
Så har det gått tre dagar sedan senaste inlägget, jag måste få säga att jag inte är så duktig på att hålla bloggen vid liv alls längre. Men men, har man mycket att göra och framförallt att tänka på så försummar man lätt allt annat, som kan verka oväsentligt för stunden, som bloggen alltså.
Jag vet att jag inte har varit så tydlig med vad det är för rehab som jag håller på med, men att jag skrivit att det går bra, och att jag förmodligen kommer att känna mig frisk alldeles snart, men att det absolut kommer att lämna ärr efter sig. Det är i princip vad jag har berättat och jag måste få säga att det var tur det, och jag gjorde rätt i att inte berätta vad det är för hemlighet som jag bär på. För igår föll jag (mot alla odds) tillbaka till steg ett och utsatte mig själv för något som jag inte gjort på över ett halvår. Förstår ni, ett halvår, det är SEX månader, under det här gångna halvåret har jag äntligen börjat känna mig fri från det här som tyglat sig fast på mig i över två år nu. Så igår föll jag tillbaka alltså, men trots stormen så står jag fortfarande upp på mina egna ben, visserligen har jag kunnat luta mig mot en vän som betyder oerhört mycket för mig, men jag står. Jag älskar dig min vän! <3
Om det hade varit mig för ett år sedan, hade jag formodligen förlorat mig själv helt och hållet och kapitulerat med en gång. Så långt vet jag, men idag har jag lyckats bygga upp den styrkan som krävs för att orka stå på mig och vägra ge vika för det som hållt mig fången i två år.
Lite såhär mår jag väl antar jag, varken på topp eller dipp.
Jag är ganska så livlös nuförtiden skulle jag säga, jag kanske spenderar hela dagarna åt att skratta åt småsaker som inte är roliga och skämta bort en massa saker som är seriöst, men innerst inne vill jag bara skrika och gråta, vilket har visat sig vara svårare än jag trott, i alla fall nu när man vill göra det som mest.
Är jag redo att bryta mig fri? Klart jag är redo, frågan är om jag kan. Vet jag hur jag ska tacklas med det här? Kommer det att vara jobbigt? Och hur lång tid kommer det att ta?
Att svara på de här frågorna är inte svårt.
Nej, jag vet inte hur jag ska tackla det här.
Ja, det kommer att vara skitjobbigt.
Och det kommer förmodligen att ta väldigt lång tid, och då pratar jag inte om veckor eller månader, utan jag pratar om år, decennier, kanske till och med resten av mitt liv...
Nu ska jag ta och fortsätta göra klart mina läxor, då läxberget bara växer och växer. Ligger man inte på och gör dem i tid, så är man nog ganska så körd...
Michelle ♥
Jag vet att jag inte har varit så tydlig med vad det är för rehab som jag håller på med, men att jag skrivit att det går bra, och att jag förmodligen kommer att känna mig frisk alldeles snart, men att det absolut kommer att lämna ärr efter sig. Det är i princip vad jag har berättat och jag måste få säga att det var tur det, och jag gjorde rätt i att inte berätta vad det är för hemlighet som jag bär på. För igår föll jag (mot alla odds) tillbaka till steg ett och utsatte mig själv för något som jag inte gjort på över ett halvår. Förstår ni, ett halvår, det är SEX månader, under det här gångna halvåret har jag äntligen börjat känna mig fri från det här som tyglat sig fast på mig i över två år nu. Så igår föll jag tillbaka alltså, men trots stormen så står jag fortfarande upp på mina egna ben, visserligen har jag kunnat luta mig mot en vän som betyder oerhört mycket för mig, men jag står. Jag älskar dig min vän! <3
Om det hade varit mig för ett år sedan, hade jag formodligen förlorat mig själv helt och hållet och kapitulerat med en gång. Så långt vet jag, men idag har jag lyckats bygga upp den styrkan som krävs för att orka stå på mig och vägra ge vika för det som hållt mig fången i två år.
Lite såhär mår jag väl antar jag, varken på topp eller dipp.
Jag är ganska så livlös nuförtiden skulle jag säga, jag kanske spenderar hela dagarna åt att skratta åt småsaker som inte är roliga och skämta bort en massa saker som är seriöst, men innerst inne vill jag bara skrika och gråta, vilket har visat sig vara svårare än jag trott, i alla fall nu när man vill göra det som mest.
Är jag redo att bryta mig fri? Klart jag är redo, frågan är om jag kan. Vet jag hur jag ska tacklas med det här? Kommer det att vara jobbigt? Och hur lång tid kommer det att ta?
Att svara på de här frågorna är inte svårt.
Nej, jag vet inte hur jag ska tackla det här.
Ja, det kommer att vara skitjobbigt.
Och det kommer förmodligen att ta väldigt lång tid, och då pratar jag inte om veckor eller månader, utan jag pratar om år, decennier, kanske till och med resten av mitt liv...
Nu ska jag ta och fortsätta göra klart mina läxor, då läxberget bara växer och växer. Ligger man inte på och gör dem i tid, så är man nog ganska så körd...
Michelle ♥
Kommentarer
Trackback
