When something you never thought would happen does...
Igår så hade vi nämligen en nollning för ettorna i vår skola, vi började med att äta tacos tillsammans med dem och lurade dem med brännboll som nollnings-aktivitet. Vi lyckades faktiskt lura dem där ett tag, men när det väl började så tror jag att dem förstod att det var nåt annat i tankarna än brännboll.
Det blev en s.k 'militär uppvärmning' där det fick svettas ute i regnet och göra alla möjliga fysiska uppgifter.
Samtidigt så tvingade vi oss på dem blöjor, där det stod '0:ad' på rumpan. Under själva uppvärmningen så gick vissa tvåor runt och smetade på 'bajs' (kakao- och mjölblandning med vatten) och äggade ettorna.
Med andra ord så var det en tuff och kladdig uppvärmning.
Middag och frågesport.
På med blöjorna.
Bajs på blöjan såklart
och äggad blev dem!
Efter uppvärmningen så var det dags för kvällens nollnings-aktivitet; vi delade in ettorna i små grupper om 4-5 och gav dem en checklista på otroligt pinsamma, udda och galna uppgifter som de skulle klara av runt om i stan.
Nu får vi inte glömma att dem sprang runt i blöjorna, ner smetade med 'bajs' och ägg och skulle klara av dem här uppgifterna. Pinsamhets faktorn steg precis. ;)
Går igenom checklistan...
och poledancing var en av uppgifterna.
När den uppgiften var över så var det dags för straff, laget som checkade av minst uppgifter äggades och mjölades igen. Och laget som vann...De fick en varsin tur till 'the moment of spinning'. Förhoppningsvis...
Efter det så var nollningen i princip över, nu var det dags för att umgås med ettorna som vänner och inte som översittare.
Nu till 'when something you never thought would happen does...' Ni vet när man ser på en film och någon karaktär kanske helt plötligt får en panikångest attack och börjar hyperventilera, och allting blir helt galet. Det är någonting som jag brukar sitta och tänka "ofta det händer", att någon skulle få andnöd på grund av lite panik. Eller att karaktären i sig då bara överdramatiserar allting och är en 'drama queen'. Hon gör nåt litet till så otroligt stort och låtsas som om hon inte kan andas och allt. Well, after last night I'm never ever going to think like that again. För när man verkligen har vart med om en panikångest attack så lär man verkligen sig att tänka efter.
Igår kväll fick jag en panikångest attack och började hyperventilera, min kropp fick inte tillräckligt med syre, så jag slängde mig ner på golvet för att kunna andas bättre. Självklart hjälpte det inte, så i ett försök att inte svimma. då jag kände att varken stå, gå eller ligga ner egentligen var ett alternativ, så tog jag mig på något sätt ut ur lokalen för frisk luft. Med nöd och näppe tar jag mig ut och lyckas klänga mig fast på staketet för att inte ramla omkull. Även när jag satt på huk och lutade mot staketet så kände jag att jag inte kunde andas. Vad som sedan hände kommer jag vagt ihåg. Jag har däremot fått det återberättat av mina vänner som var där och vittnade om händelsen.
Tydligen så försökte mina vänner och min väns mamma att försöka få mig att koncentrera på att ta djupa och långa andetag. Att inte börja gråta och hyperventilera, att hålla mig lugn. Min väns mamma gav mig till och med örfilar för att få mig att vakna till. (Jag upplevde det däremot som om hon klappade mig på kinden). Min vän Nour sa: 'Michelle, hon slog till dig på kinden. Det lät.'
Det här låter säkert som en 10 sekunders händelse, men enligt mina vänner sa dem att det här utspelade sig under en period om 5-10 minuter. Faktum är att jag upplevde det som mitt livs jobbigaste 10 sekunder, de snabbaste och långsammaste 10 sekunderna i mitt liv.
Efter det så hade jag varken känsel i fingrarna, låren eller någon som helst klar sinnes uppfattning. Vi ska inte ens prata om mina fötter. Jag kände knappt att jag hade några fötter, trots att de var helt blöta då jag sprang ut utan skor.
Jag kan bara säga att jag är så otroligt tacksam över att det trots allt fanns så bra och underbara människor runt mig, som tog hand om mig då jag inte kunde göra det själv. Då allting kändes så ofantligt hopplöst och den diplomatiska, sofistikerade, samlade värdinnan gav upp.
De flesta från igår kväll tror att jag fick ett 'utbrott' på grund av att min ipod försvann under kvällens gång. Men självklart var det inte därför, utan det var bara den allra sista droppen som gjorde så att glaset välte över.
Kortfattat så hade jag haft en helvetiskt hektisk dag, då jag redan från klockan ett på dagen började förbereda för kvällens aktiviteter. Inhandling, tillagning för 50 personer och aktivitets förberedelser. Min lunch bestod av en mealbar, och middag hade jag inte tid med förrän klockan nio på kvällen.
Bonus på det var självklart att jag haft nollnings-planerna i huvudet i över en månad, då nollningen blev förskjuten vecka efter vecka. Så jag var med andra ord ganska trött på allt som hade med det och göra och hoppades verkligen att allt skulle gå som planerat, annars hade jag börjat gråta av besvikelse. En ytterligare faktor var att det var jag som alla vände sig till, vare sig det gällde om maten var slut eller om vart man skulle ställa allt.
Men när vi kommer till att leda själva aktiviteterna, så tar alla andra över och jag blir då pushad till sidan. Inget jag orkade kämpa emot för, då jag inte hade ork till det. Så jag planerade i princip allt, men slutade upp med att inte få en chans att faktiskt delta i aktiviteterna. Ganska suuurt om jag får säga det själv. Jag kände mig ganska tagen för given vid sådana situationer. Och nej, än en gång så var det ju inte enbart på grund av det här som gjorde så att jag fick panikångest. Det skulle ta mig en hel dag att förklara och ta upp alla faktorer till panikångesten.
Somehow I sort of knew deep inside, that some kind of emotional explosion where about to occur to me. Something like a mix of getting panic-stricken and anxiety at the same time, while you cannot breathe...
Men ni har en ungefärlig bild om hur min dag vart, och har nog kanske förstått att att jag lämnat mycket relevanta och personliga faktorer utanför. Men trots det så anser jag att det jag lämnat ut är tillräckligt mycket med information för att ni inte ska kunna döma mig efter bara vad ni såg, det uppenbara;att min ipod försvann.
However if you still would like to speculate about it and call me a drama queen, well go ahead. I can't decide your minds. But I have given you reasons enough.
I was exhausted, stressed out, hungry, felt used and most of all insignificiant. And on top of that, I found out that my ipod was gone. Someone had replaced my ipod as DJ with its own, and put my ipod just anywhere. Not did I just felt kind of hurt, but now my possessions were disappearing??
Vad är panikångest?
Panikångest kan drabba vem som helst, när som helst och till synes helt utan någon förvarning. Första attacken kanske kommer då du sitter i lugn och ro hemma i vardagsrumssoffan och läser, tittar på TV, umgås med vänner, kopplar av och har det skönt. Helt plötsligt får du en känsla av fruktan att inte få luft. Du får hjärtklappning, smärtor i bröstet, kvävningskänslor, yrsel och ostadighetskänsla.
Du kanske tycker att du ska svimma, känner stickningar i händer och fötter, svettas darrar eller skakar. Du blir alldeles kall eller varm och tror att du drabbats av något allvarligt. Du tror att du ska dö, håller på att bli tokig eller att du kommer att göra något obehärskat under attacken.
Det är inget livshotande som har hänt dig trots den fruktan och de fysiska reaktioner du upplevt under attacken. Ditt psyke har bara överreagerat på en fysisk reaktion i din kropp.
Du blir rädd att åter få en panikattack, går ständigt och spänner dig, reagerar med "katastroftänkande" på minsta lilla fysiska överaktivitet som kan förekomma i din kropp. Du söker ofta hjälp för fysiska åkommor och genomgår olika undersökningar. Läkarna kan inte konstatera något fel, och du tycker att de är inkompetenta och att de nonchalerar dig och dina problem. Du har troligtvis inte berättat hela sanningen för din läkare utan bara de fysiska upplevelser du haft. Du har inte talat om den rädsla du känner inför att åter drabbas av panikattacker.
Detta begränsar ofta den drabbades livsföring till den grad att rädsla och undvikande beteende helt styr den drabbades liv.
Paniksyndrom
(Utdrag ur Gunilla Doreds bok Psykiatri för vårdtagare)
Tillstånd med oro av attackvis karaktär. Attackerna är ofta minutlånga till ca en kvarts varaktighet
Symtom: Ex. på symtom under attackerna är hjärtklappning, svettning, darrningar och svimmningskänsla. Rädsla för döden.
Diagnos: Andra sjukdomar behöver övervägas. Kroppslig sjukdom som orsak behöver utredas. Undersökning av den kroppsliga hälsan i utredningen. Annan psykisk åkomma behöver uteslutas.
Förekomst: Ca 2-5% av befolkningen lider av paniksyndrom. Syndromet är vanligare hos kvinnor och insjuknandet sker ofta i tonåren.
Diagnos
(Enligt DSM-IV)
En avgränsad episod av intensiv rädsla eller obehag, där minst fyra av följande symptom utvecklas hastigt och når sin kulmen inom tio minuter:
√ 1. Bultande hjärta eller hastig puls
2. Svettning
√ 3. Darrning eller skakning
√ 4. Känsla av att tappa andan
√ 5. Kvävningskänsla
6. Smärta eller obehag i bröstet
7. Illamående eller obehag i magen
√ 8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
9. Overklighetskänslor
10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
11. Dödsskräck
√ 12. Domningar eller stickningar
√ 13. Frossa eller värmevallningar
De checkade numrerna är dem som jag upplevde igår kväll.
källa: http://www.sps.nu/panikangest/Michelle ♥
