I fight, 'cause I'm a fighter.
2 dagar kvar mina vänner, anar ni hur mycket jag både längtar och inte längtar efter det. Jag mena, självklart längtar jag efter lite lov, det är ju bara skönt och inte behöva gå upp klockan sex varje morgon och ha historia eller svenska. Men det dåliga är att jag förmodligen kommer tappa formen igen, precis nu när jag in a way har lyckats pricka in en version av toppform.
Jo, visst jag har ont i min hälsena, som fan (for the record) och jag har stukat min andra fot, vilket betyder att jag känner mig lite funktionshindrad, men allt annat funkar dock. Framförallt så känner jag att det är rätt muskler som arbetar just nu. ^^
Man vill ju inte ta lov ifrån det, tänk om jag har problem med att hitta tillbaka till det om en vecka??
Ni förstår nog min noja. missförstå mig inte nu, jag tycker att det ska bli underbart att få lov från teorin.
I Tisdags så var jag hos skolsyster för ännu ett följmöte, och den här gången var resultaten inte lika bra. Tvärtom, det pekade helt och hållet åt fel håll. Jag måste säga att jag blev otroligt besviken och kände mig ytterst misslyckad. Jag hade ju följt mitt rehab-program så himla bra, vad gjorde jag för fel?? DEt var min första tanke, var är felet? funkar det här programmet kanske inte för mig? Ska vi kanske byta program? Eller helt och hållet sluta med det? Jag mådde i vilket fall som helst inte bra, och kände bara för att gråta. Att bara låta allt komma, bara sitta och gråta och tycka illa och synd om mig själv.
Som jag nämnde tidigare i veckan, sa jag att minsta lilla dåliga nyhet skulle slå mig tillbaka på gamla spår, vilket det nästan gjorde igårkväll. Jag kände att jag började agera på det sättet jag brukade göra, och befarade att det skulle gå alldeles för långt. som tur var hann jag ringa upp en kompis och få lite vett bankad i huvudet.
Jag klarade ju av en dag, vilket betyder att jag måste kunna klara av flera dagar. (Det är åtminstone det jag vill tro, och håller på.) Nu har jag bestämt mig för att det ska gå. Jag måste klara mig genom det här, inga men, inga invändningar NADA. Svart ska vara svart, och vitt ska vara vitt.
Michelle ♥
Jo, visst jag har ont i min hälsena, som fan (for the record) och jag har stukat min andra fot, vilket betyder att jag känner mig lite funktionshindrad, men allt annat funkar dock. Framförallt så känner jag att det är rätt muskler som arbetar just nu. ^^
Man vill ju inte ta lov ifrån det, tänk om jag har problem med att hitta tillbaka till det om en vecka??
Ni förstår nog min noja. missförstå mig inte nu, jag tycker att det ska bli underbart att få lov från teorin.
I Tisdags så var jag hos skolsyster för ännu ett följmöte, och den här gången var resultaten inte lika bra. Tvärtom, det pekade helt och hållet åt fel håll. Jag måste säga att jag blev otroligt besviken och kände mig ytterst misslyckad. Jag hade ju följt mitt rehab-program så himla bra, vad gjorde jag för fel?? DEt var min första tanke, var är felet? funkar det här programmet kanske inte för mig? Ska vi kanske byta program? Eller helt och hållet sluta med det? Jag mådde i vilket fall som helst inte bra, och kände bara för att gråta. Att bara låta allt komma, bara sitta och gråta och tycka illa och synd om mig själv.
Som jag nämnde tidigare i veckan, sa jag att minsta lilla dåliga nyhet skulle slå mig tillbaka på gamla spår, vilket det nästan gjorde igårkväll. Jag kände att jag började agera på det sättet jag brukade göra, och befarade att det skulle gå alldeles för långt. som tur var hann jag ringa upp en kompis och få lite vett bankad i huvudet.
Jag klarade ju av en dag, vilket betyder att jag måste kunna klara av flera dagar. (Det är åtminstone det jag vill tro, och håller på.) Nu har jag bestämt mig för att det ska gå. Jag måste klara mig genom det här, inga men, inga invändningar NADA. Svart ska vara svart, och vitt ska vara vitt.
Michelle ♥
Kommentarer
Trackback
