Fredagschill
Det va ett tag sen igen, men jag måste få skylla på långa repetitioner fram till halvsju på kvällen varje dag, plus en massa skolarbeten. Men idag kan jag äntligen stryka två saker från min "to do-list at school" Nationella i engelska och In Britain häftet. ^^
Så nu har jag psyokologi arbetet, två muntliga redovisningar och nationella i matte kvar. Sedan så är det i stort sett sommarlov inom teorin.
Ikväll kom Annelie hem till mig och vi två tog igen lite Michelle & Annelie tid som vi på senare tid gått miste om. Inte på grund av att vi på något sätt växt ifrn varandra eller något, utan bara för att tiden inte räckt till. Repetitioner till kvällen och läxor från skolan tar så otroligt mycket tid av vår lilla fritid som vi ens har. Men ikväll kom alltså min bästa kompis hem till mig och umgick med mig och min failj. Antar att de var väldigt intressant för Annelie. Mina systrar är ju inte precis de lugnaste, trots att de är blyga...
Jag har verkligen saknat dig sweetie <33
En annan sak som också hänt under veckan är att min skada (hälsenan) har blivit värre på något sätt. I Onsdags gjorde det så (ursäkta uttrycket) in i helvete ont så att det inte var sant. Jag gjorde klassen med ren smärta i hälsenan och bad till gud (det är bara ett uttryck) att det var den sorts smärta som jag ska känna efter att ha gjort en massa excentrisk träning. Den klassen varken började bra eller dåligt. Redan i första övningen kom tårarna närTim kom fram och frågade hur jag kände mig efter all repetition. Tårarna vällde fram, helt ostoppbart. Men jag tar mig igenom första halvan av klassen (dvs stången) och gör även alla övningar i mitten, trots smärtan. Tills Adagio... Jag rent av grät sönder inombords, och efter övningen sprang (också ett uttryck) jag till toaletten och grät ut. Jag satt där och grät lite innan jag gick tillbaka till lektionen och satte mig vid sidan om, för att göra mina stabiliseringsövningar. Men det var inte förens efter baletten som jag total exploderade. Jag fick ett emotionellt sammanbrott och fick gråta ut i Sofia (som går i treans) famn. Hon tog verkligen hand om mig. Hon är helt underbar och det känns nästan som att ha en storasyster. Nu mår jag i vilket fall mycket bättre efter att verkligen få gråta ut allt som jag haft inom mig. Och helt plötligt så orkar jag inte ens vara jätte ledsen över det längre...Det tar liksom så mycket på krafterna.
Men nu måste jag gå och lägga mig. Reptition imorrn...
Michelle ♥
Så nu har jag psyokologi arbetet, två muntliga redovisningar och nationella i matte kvar. Sedan så är det i stort sett sommarlov inom teorin.
Ikväll kom Annelie hem till mig och vi två tog igen lite Michelle & Annelie tid som vi på senare tid gått miste om. Inte på grund av att vi på något sätt växt ifrn varandra eller något, utan bara för att tiden inte räckt till. Repetitioner till kvällen och läxor från skolan tar så otroligt mycket tid av vår lilla fritid som vi ens har. Men ikväll kom alltså min bästa kompis hem till mig och umgick med mig och min failj. Antar att de var väldigt intressant för Annelie. Mina systrar är ju inte precis de lugnaste, trots att de är blyga...
Jag har verkligen saknat dig sweetie <33
En annan sak som också hänt under veckan är att min skada (hälsenan) har blivit värre på något sätt. I Onsdags gjorde det så (ursäkta uttrycket) in i helvete ont så att det inte var sant. Jag gjorde klassen med ren smärta i hälsenan och bad till gud (det är bara ett uttryck) att det var den sorts smärta som jag ska känna efter att ha gjort en massa excentrisk träning. Den klassen varken började bra eller dåligt. Redan i första övningen kom tårarna närTim kom fram och frågade hur jag kände mig efter all repetition. Tårarna vällde fram, helt ostoppbart. Men jag tar mig igenom första halvan av klassen (dvs stången) och gör även alla övningar i mitten, trots smärtan. Tills Adagio... Jag rent av grät sönder inombords, och efter övningen sprang (också ett uttryck) jag till toaletten och grät ut. Jag satt där och grät lite innan jag gick tillbaka till lektionen och satte mig vid sidan om, för att göra mina stabiliseringsövningar. Men det var inte förens efter baletten som jag total exploderade. Jag fick ett emotionellt sammanbrott och fick gråta ut i Sofia (som går i treans) famn. Hon tog verkligen hand om mig. Hon är helt underbar och det känns nästan som att ha en storasyster. Nu mår jag i vilket fall mycket bättre efter att verkligen få gråta ut allt som jag haft inom mig. Och helt plötligt så orkar jag inte ens vara jätte ledsen över det längre...Det tar liksom så mycket på krafterna.
Men nu måste jag gå och lägga mig. Reptition imorrn...
Michelle ♥
Kommentarer
Trackback
