Michelle Xie

Mitt liv... mitt liv är verkligen en berg-och -dalbana. Det går upp och ner alldeles för fort ibland. Och det slår hårt, magen vänder vid uppförsbackarna och rösten viker när det går neråt. Jag kan inte säga att jag mår bra just nu, för då skulle jag ljuga. Jag skulle kunna le och säga att allt är helt okej. Men då ljuger jag också.
Det finns så mycket som spelar in i det hela, så att göra ett försök till att förklara allt det här skulle bara göra allt svårare och helt obegripligt. Jag skulle kunna sitta ock skriva i all oändlighet and yet no one would really understand.
Så att skirva lite kortfattat om hur jag mår, tror jag är jobbigt nog för folk att få veta. För oftast är det så att när en kompis frågar hur du mår, så förväntar de att du ska säga "bra" eller "okej". De frågar det enbart för att det är en rutin att fråga det. Men inte alla bryr sig på riktigt. de vill inte höra att du mår dåligt och behöver stöd just nu, elller att de behöver sitta och lyssna på dina bekymmer. They don't want to do that.
Däremot så förväntar de sig att du alltid ska vara beredd på att lyssna på dem. Men hur funkar det i längden egentligen, hur kan en vänskap fungera om den inte är ömsesidig...?

Det är kankse bara jag som är lite extra känslig mot det här just nu, men det är i alla fall så jag känner. Och jag vet att det jag säger just nu är lite sant. Det gäller självklart inte alla, men de flesta som frågar och bryr sig, bara för att de vill veta what's going on with you, so that the can tell everybody else, not because they truly care about you. Jag vet att det är hemskt att det är en sådan syn jag har på mina kompisar, men ibland gäller det bara att vara uppriktig, och säga precis det man känner. För man kan verkligen inte hålla in allt det inom sig. För bubblan spräcker förr eller senare.

Jag hade tur som hade en vän som var beredd att lyssna på mina bekymmer oberoende på tiden och när, men jag antar att man inte kan leva på tur. För den turen har i alla fall vänt. Min vän finns ju fortfarande och kan lyssna på mina bekymmer, men inte när som helst. Ingen man kan skylla på. Jag stöttar min väns beslut till 100% och tycker att det var det enda rätta han kunde göra. Han ska självklart göra allt han kan för att komma ett steg närmare sin dröm. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att vilja behålla honom hos mig, bara för att jag behöver moraliskt stöd lite titt som tätt. Aldrig skulle jag kunna tänka mig att komma ivägen för hans dröm. 
Men visst erkänner jag att jag saknar honom och att jag ofta önskar att han fortfarande var här, och inte på andra sidan Atlanten.

En ljuspunkt i det hela just nu är att jag fått tillbaka en kompis som jag aldrig materiellt förlorat, utan mest mentalt. Han och jag har gått i samma klass sen sjuan och hittade varann ganska så tidigt. Han va min första vettiga kill-kompis och det har verkligen vart roligt att kunna prata med honom om lite allt möjligt. Så under förra året så gled vi lite ifrån varandra, och det berodde nog på att jag drog mig undan från omvärlden rätt så mycket, pga bekymmer som tyngt ner mig oändligt.
Men nu så har vi hittat tillbaka till varandra igen, och kan prata på som i sjuan och åttan igen. Och det känns verligen bra. Han är också en av de få vänner som jag vet inte ställer frågan: hur mår du? bara för att ställa den, utan han och några få till ställer den frågan för att de truly care about me. Och jag kan säga att jag inte kunde vara mer tacksam över det. Men att jag just nu inte väljer att vända mig till honom om hur pissigt jag mår nu, är för att han just nu är uppe i ett glädjerus som jag inte vill ta i från honom. Jag vill inte fördjupa mig mer inom det här, eftersom det är out of my command.

Så ja, life's really letting me down right now. Due to too many things to mention, men om man följt min blogg, så vet nog de flesta vad jag prata om. Skador, familjen och min omgivning.. Jag kan som sagt go on forever. Tänk om problemen var så kortfattade som jag just skrev, då skulle jag nog vara den lyckligaste personen på den här planeten...

Michelle ♥