Sista fighten nu
Nu är det så här att min kropp känner av sig att lovet borde komma snart, vilket betyder att jag rent psykiskt redan halvt tagit lov. Ni kan ju bara ana hur jobbigt det är, med tanke på att dem sista proven, arbeten och inlämningarna ska göras klart just den här veckan...Så lite kalabalik känner jag inför min motivation till att ens öppna matteboken eller naturkunskapboken, eller ännu värre historiaboken. Nej det här jag verkligen inte lust med, historian. Usch och fy känner jag.
Men jojo, klart jag ska göra det, frågan är bara hur länge jag vågar dra ut på det innan jag verkligen måste ta mig i kragen och sätta igång.
Jag tänkte om det kanske var dags att uppdatera er lite om min så kallade rehab som jag pratat ganska mycket om (tyvärr inte nu på sistone) Och jag frågan är vart jag ska börja, det finns så mycket att säga om det känns det som. Ett av det viktigaste och kanske mest betydelsefulla förändringen kan nog vara att jag inte har hamnat på 'gamla spår' sen i augusti, och det var ju ett bra tag sen, inte sant?
Och har det gått bra annars då? Jodå, visst går det bra. Jag kan ju inte säga att jag är frisk, inte än, det återstår att se. Vem vet jag kanske kommer att leva med det här under resten av mitt liv...Att inte kunna vara helt säker på att jag någonsin kommer att vara helt frisk. Nog hoppas jag att jag en dag ska bli det, men jag vet med mig själv att det här är något som jag måste ge tid åt, mycket tid. Det kommer inte att komma på ett år eller två, det kan nog kanske behövas upp till minst fem år om inte ännu mer. Ni förstår, det här är inget som jag kommer att kunna blogga om inom en snar framtid, utan det lär ta ett tag. Sedan så har jag också sagt att när jag känner mig frisk nog, och framförallt stark nog, så är mitt mål att kunna säga ut det till vem som helst. Ni vet, min liknelse till alkoholister om att dem kan säga: Hej jag heter Michelle och är alkoholist. Mitt mål är att kunna vara så raka och ärliga som dem är när alkoholisterna säger de åtta orden.
Så programmet som håller mig borta ifrån 'gamla spår' är inte bara det konkreta som vad jag måste göra och inte göra, utan mina vänner har självklart spelat en oerhört betydelsefull roll i det hela. Utan dem hade jag förmodligen tappat all styrka inom mig och gett upp för länge länge sen. Utan dem hade jag förmodligen kört så långt in i det dåliga spåret att vända vore omöjligt...
Nog om det nu, jag ska försöka hålla er lite mer uppdaterade om hur det går med rehaben, speciellt under lovet, för det är då det är som tuffast.
Så nu gäller det att bita ihop pch se till så att man står ut med den allra sista veckan i skolan, och efter vad jag har gått igenom tidigare, så ska ju det här vara a piece of cake eller hur? På tisdag är det i vilket fall som helst den allra sista dagen innan jullovet börjar, och det avslutas med skolans årliga Luciaföreställning. Inte illa att ens sista skoldag i princip bara kommer att ägnas åt dans och föreställning va? Själv tycker att det låter helt underbart! Haha
Imorgon är det uppdansning i balett, det sista inom dansen som faktiskt är viktig, bortsett ifrån föreställningen, men om du frågar mig så är den faktisk inte så viktig. ^^
Michelle ♥
Men jojo, klart jag ska göra det, frågan är bara hur länge jag vågar dra ut på det innan jag verkligen måste ta mig i kragen och sätta igång.
Jag tänkte om det kanske var dags att uppdatera er lite om min så kallade rehab som jag pratat ganska mycket om (tyvärr inte nu på sistone) Och jag frågan är vart jag ska börja, det finns så mycket att säga om det känns det som. Ett av det viktigaste och kanske mest betydelsefulla förändringen kan nog vara att jag inte har hamnat på 'gamla spår' sen i augusti, och det var ju ett bra tag sen, inte sant?
Och har det gått bra annars då? Jodå, visst går det bra. Jag kan ju inte säga att jag är frisk, inte än, det återstår att se. Vem vet jag kanske kommer att leva med det här under resten av mitt liv...Att inte kunna vara helt säker på att jag någonsin kommer att vara helt frisk. Nog hoppas jag att jag en dag ska bli det, men jag vet med mig själv att det här är något som jag måste ge tid åt, mycket tid. Det kommer inte att komma på ett år eller två, det kan nog kanske behövas upp till minst fem år om inte ännu mer. Ni förstår, det här är inget som jag kommer att kunna blogga om inom en snar framtid, utan det lär ta ett tag. Sedan så har jag också sagt att när jag känner mig frisk nog, och framförallt stark nog, så är mitt mål att kunna säga ut det till vem som helst. Ni vet, min liknelse till alkoholister om att dem kan säga: Hej jag heter Michelle och är alkoholist. Mitt mål är att kunna vara så raka och ärliga som dem är när alkoholisterna säger de åtta orden.
Så programmet som håller mig borta ifrån 'gamla spår' är inte bara det konkreta som vad jag måste göra och inte göra, utan mina vänner har självklart spelat en oerhört betydelsefull roll i det hela. Utan dem hade jag förmodligen tappat all styrka inom mig och gett upp för länge länge sen. Utan dem hade jag förmodligen kört så långt in i det dåliga spåret att vända vore omöjligt...
Nog om det nu, jag ska försöka hålla er lite mer uppdaterade om hur det går med rehaben, speciellt under lovet, för det är då det är som tuffast.
Så nu gäller det att bita ihop pch se till så att man står ut med den allra sista veckan i skolan, och efter vad jag har gått igenom tidigare, så ska ju det här vara a piece of cake eller hur? På tisdag är det i vilket fall som helst den allra sista dagen innan jullovet börjar, och det avslutas med skolans årliga Luciaföreställning. Inte illa att ens sista skoldag i princip bara kommer att ägnas åt dans och föreställning va? Själv tycker att det låter helt underbart! Haha
Imorgon är det uppdansning i balett, det sista inom dansen som faktiskt är viktig, bortsett ifrån föreställningen, men om du frågar mig så är den faktisk inte så viktig. ^^
Michelle ♥
Kommentarer
Postat av: Tomio
you can do it michi <3
Postat av: Alexandra
sötaste bilden. Miss you
Postat av: Michelle
I miss you too !!!
Trackback
