Voltaren and a call
Nu har det gått en vecka, tänk vad tiden bara flyger iväg egentligen. Helt plötsligt så har vi en vecka mindre i skolan, och jag har knappt dansat. Första dagen dansade jag med smärta. Så i onsdags bestämde jag mig för att ta det lugnt, jag dansade hela klassen med en osträckt vänsterfot... Sedan gick jag ner till naprapaten för behandling och får samma diagnos som jag alltid får; överänsträngning i hälsenan. Det var skönt att veta att det inte har blivit värre, men samtidigt så orkar jag inte det här läget så man knappt kan göra nåt men ändå så mycket liksom.
Så i torsdags dansade jag inte alls utan satt och kollade på med voltaren på hälsenan. Det var samma visa idag igen. Så nu ska jag se till att i stort sett droga voltaren i de återstående två dagarna och hoppas på mirakel och en mindre smärtsam hälsena tills på måndag.
Att prata med dig är det bästa och det sämsta som hänt mig den här veckan. Hur kommer det sig att det måste vara på det här sättet i stort sett varje gång vi pratar...Har vi verkligen förlorat så mycket, så att vi inte ens kan föra ett samtal utan dispyter. Vill vi ha det så här? Vill du ha det så här? Vill du verkligen få mig att tänka på det här sättet; kommer jag verkligen att orka med det här. När du får mig att tänka på frågor som:
Kommer jag att stå ut med mig själv, när jag väl sårar nån jag håller om?
Ska jag fortsätta köra på och veta att jag så småningom kommer att köra på personen?
Och kommer den här personen då att överleva?
Vill jag verkligen vara orsaken till nåns skada? Klarar jag av ansvaret?
Om jag då säger att den personen som jag så småningom kommer att köra över betyder oerhört mycket för mig.
Att personen får mig att känna mig hel, ska jag då vända riktning och skita i honom, och leva ett liv där det alltid kommer att vara ett enda stor tomrum. Vill du verkligen att jag ska vara olycklig.?
What if this person doesn't really care that I will hurt him. What if he will sort of understand me and will forgive me. Have you ever considered that...?
Know it's low to mention it here, but whereelse. You won't listen.
Michelle ♥
Så i torsdags dansade jag inte alls utan satt och kollade på med voltaren på hälsenan. Det var samma visa idag igen. Så nu ska jag se till att i stort sett droga voltaren i de återstående två dagarna och hoppas på mirakel och en mindre smärtsam hälsena tills på måndag.
Att prata med dig är det bästa och det sämsta som hänt mig den här veckan. Hur kommer det sig att det måste vara på det här sättet i stort sett varje gång vi pratar...Har vi verkligen förlorat så mycket, så att vi inte ens kan föra ett samtal utan dispyter. Vill vi ha det så här? Vill du ha det så här? Vill du verkligen få mig att tänka på det här sättet; kommer jag verkligen att orka med det här. När du får mig att tänka på frågor som:
Kommer jag att stå ut med mig själv, när jag väl sårar nån jag håller om?
Ska jag fortsätta köra på och veta att jag så småningom kommer att köra på personen?
Och kommer den här personen då att överleva?
Vill jag verkligen vara orsaken till nåns skada? Klarar jag av ansvaret?
Om jag då säger att den personen som jag så småningom kommer att köra över betyder oerhört mycket för mig.
Att personen får mig att känna mig hel, ska jag då vända riktning och skita i honom, och leva ett liv där det alltid kommer att vara ett enda stor tomrum. Vill du verkligen att jag ska vara olycklig.?
What if this person doesn't really care that I will hurt him. What if he will sort of understand me and will forgive me. Have you ever considered that...?
Know it's low to mention it here, but whereelse. You won't listen.
Michelle ♥
Kommentarer
Trackback
