A raising...hm star perhaps... ^_^
Börjar nästan tro att jag är mano-depressiv eller nåt, haha. Men vad jag kommer ihåg så mådde jag inte så bra för ca två dagar sen, medan jag nu mår mycket bättre. Det är nästan så att jag inte mått bättre på hela de här året. Jag vet verkligen inte vad det är som har hänt, för det finns så många teorier eller anledningar. Det kan bero på att jag äntligen har kommit på en lösning, eller mera av en utväg till hur vi ska förhålla oss till varandra på ett sätt som gör det möjligt att vara vänner. Vänner som vi used to be, eller close to that i alla fall.
Det kan också vara så att mina vänners otroliga stöd har äntligen fått mig på fötter igen. Att de finally lyckades rycka upp den här ständigt sura och ledsna människan. För trots att min skada inte blir bättre, så har jag på något sätt hittat ett annat sätt att förhålla mig till det. Jag nämnde tidigare att jag skulle sluta skriva om det som gör mig ledsen. Och jag tror att det var en väldigt bra idé. Jovisst har jag tänkt på att det gör ont, att det gör skit ont. Men jag bryr mig inte längre. Det känns liksom fel att vara ledsen över det.
Att det sedan går sjukt bra på dansen är ju bara plus. Jag förstår inte, men nu jobbar jag på ett sätt som jag bara gjort när jag är på toppform, och det har jag inte vart på väääldigt länge. Helt plötligt har jag hittat min turn-out och kan jobba på den, jag har en mycket högre arabesque än tidigare och viktigast av, jag har slutat hakat upp mig på att jag inte tycker att jag är smal nog. Det är inte så att jag har blivit radikalt smalare över en helg, men jag känner mig helt plötsligt mycket smalare.
Which is nothing but good, and the fact that I haven't become any thinner, doesn't even matter. I don't care.
So people, could I be a raising star...? haha, skoja bara. Nä, men jag känner att allting går åt helt rätt håll i alla fall. Om vi glömmer min skada för en liten stund. För trots att det gör ont, så har det blivit bättre. För nu gör det ont på rätt sätt.
Så jag antar att det verkligen stämmer. Once you have reached the bottom, you can only go upwards... tror den går så på engelska, vet att jag ibland gör det svårare för mig själv. xD
Soo long people!!! =D
Michelle ♥
Det kan också vara så att mina vänners otroliga stöd har äntligen fått mig på fötter igen. Att de finally lyckades rycka upp den här ständigt sura och ledsna människan. För trots att min skada inte blir bättre, så har jag på något sätt hittat ett annat sätt att förhålla mig till det. Jag nämnde tidigare att jag skulle sluta skriva om det som gör mig ledsen. Och jag tror att det var en väldigt bra idé. Jovisst har jag tänkt på att det gör ont, att det gör skit ont. Men jag bryr mig inte längre. Det känns liksom fel att vara ledsen över det.
Att det sedan går sjukt bra på dansen är ju bara plus. Jag förstår inte, men nu jobbar jag på ett sätt som jag bara gjort när jag är på toppform, och det har jag inte vart på väääldigt länge. Helt plötligt har jag hittat min turn-out och kan jobba på den, jag har en mycket högre arabesque än tidigare och viktigast av, jag har slutat hakat upp mig på att jag inte tycker att jag är smal nog. Det är inte så att jag har blivit radikalt smalare över en helg, men jag känner mig helt plötsligt mycket smalare.
Which is nothing but good, and the fact that I haven't become any thinner, doesn't even matter. I don't care.
So people, could I be a raising star...? haha, skoja bara. Nä, men jag känner att allting går åt helt rätt håll i alla fall. Om vi glömmer min skada för en liten stund. För trots att det gör ont, så har det blivit bättre. För nu gör det ont på rätt sätt.
Så jag antar att det verkligen stämmer. Once you have reached the bottom, you can only go upwards... tror den går så på engelska, vet att jag ibland gör det svårare för mig själv. xD
Soo long people!!! =D
Michelle ♥
Kommentarer
Trackback
