when everything could be so much better
Sitter hemma hos Ricky, släktträff, jag är fast här tills pappa kommer och hämtar oss. Jag kan bara säga att jag absolut aldrig haft tråkigare än så här. Allt det här med släktträff och middagar är bara ett tillfälle för de vuxna att sitta och snacka skit om andara och sina egna barn. Eller de snackar inte skit om sina egna barn, men de berättar grymt pinsamma historier om oss. Och det hjälper verkligen inte. Så jag bestämde mig för att slinka upp på övervåningen och sätta mig vid gästdatorn och browsa lite. Så nu sitter jag här och försöker clean my minds up, eller vad man nu säger på engelska.
Jag pratade med Simon idag, efter dansen. Jag kände att jag verkligen behövde det med tanke på att jag inte mår bättre. Tvärtom, det känns som om allt stannat av och nästan blivit värre! Så jag kände att jag verkligen att jag behövde mitt kill-perspektiv! Simon tycker typ att jag SKA snacka om det, om det är så att det inte blir bättre. Han tycker typ att jag bara kommer att må sämre av det. Jo, jag håller helt med honom, men grejen är den att det är så svårt. Jag vet ju inte vad jag ska säga, jag vet ju inte vad det är som jag vill få sagt. Och det är väldigt jobbigt.
Det är verkligen jobbigt att jag sak vara en sån som förväntar så myclet av en person, när jag innerst inne vet att den inte kommer att kunna leva upp till det.
Det är just det som jag hatar hos mig själv så grymt mycket. Jag är en dagdrömmare, som vill tro det bästa av alla. Jag sätter höga krav och förväntningar på folk, som jag vet är way to high. Jag vet att det inte är bra, för när jag väl inser det, så gör det liksom så ont. Och jag hatar verkligen att det gör så ont rent psykiskt. Det är en helt annan sak om det skulle vara rent fysiskt, för då skulle den smärtan gå över mycket snabbare än den psykiska. Och jag hatar att jag är en som skadas psykiskt hela tiden. Dessutom är jag för feg för att kunna sakda mig själv fysiskt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till...!
Jag skulle kunna sitta och skriva i all oändlighet just nu, men det skulle göra detta inlägg way too långt. Och jag skulle lämna ut alldeles för mycket av mina känslor, och jag är verkligen inte redo för det.
Michelle ♥
Jag pratade med Simon idag, efter dansen. Jag kände att jag verkligen behövde det med tanke på att jag inte mår bättre. Tvärtom, det känns som om allt stannat av och nästan blivit värre! Så jag kände att jag verkligen att jag behövde mitt kill-perspektiv! Simon tycker typ att jag SKA snacka om det, om det är så att det inte blir bättre. Han tycker typ att jag bara kommer att må sämre av det. Jo, jag håller helt med honom, men grejen är den att det är så svårt. Jag vet ju inte vad jag ska säga, jag vet ju inte vad det är som jag vill få sagt. Och det är väldigt jobbigt.
Det är verkligen jobbigt att jag sak vara en sån som förväntar så myclet av en person, när jag innerst inne vet att den inte kommer att kunna leva upp till det.
Det är just det som jag hatar hos mig själv så grymt mycket. Jag är en dagdrömmare, som vill tro det bästa av alla. Jag sätter höga krav och förväntningar på folk, som jag vet är way to high. Jag vet att det inte är bra, för när jag väl inser det, så gör det liksom så ont. Och jag hatar verkligen att det gör så ont rent psykiskt. Det är en helt annan sak om det skulle vara rent fysiskt, för då skulle den smärtan gå över mycket snabbare än den psykiska. Och jag hatar att jag är en som skadas psykiskt hela tiden. Dessutom är jag för feg för att kunna sakda mig själv fysiskt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till...!
Jag skulle kunna sitta och skriva i all oändlighet just nu, men det skulle göra detta inlägg way too långt. Och jag skulle lämna ut alldeles för mycket av mina känslor, och jag är verkligen inte redo för det.
Michelle ♥
Kommentarer
Postat av: vincent
haha lilla michelle ^^
Trackback
